Aldrig i livet.

Update

2010-10-24T19:45:00.003+02:00

What up? Ett tag sedan jag skrev här. Och antagligen ett bra tag sedan någon faktiskt tittade in. Om du mot förmodan gör det, vill jag ta tillfället i akt att hänvisa dig till http://skadadetankar.blogspot.com, där jag numera lägger min meningslösa bloggenergi.

To the top.
/s

It's been done

2010-04-15T21:35:00.002+02:00

George Harrison (RIP) konstaterade det så klockrent så i ett gammalt Simpsons-avsnitt.

I alla fall, de första stapplande stegen på en splitterny blogg tas och adressen är http://norestforthewicked.blogg.se

Premiärinlägget handlar om Peter Steele (RIP).

Jätten Atlas tappar sitt grepp

2010-04-03T16:52:00.002+02:00

Juli 2008: Undertecknad har tagit sig till Mejeriet i Lund för att kolla på demofavoriterna Pretty Whores of Manhattan (numera bara Pretty Whores, grymt bra band för övrigt). Första band ut på scen är melodipunkarna i Atlas Losing Grip. Jag blir inte såld på deras höghastighetsmusik, och bandet försvinner ur mitt medvetande lika fort som de äntrade det.

Mars 2010: Tillbaka på Mejeriet, denna gång för att spana in det brutala turnépaketet där Lamb of God och August Burns Red utgör höjdpunkterna (Job for a Cowboy och Between the Buried and Me spelar också, men skräpband som dessa kan med fördel ignoreras). I garderoben står en kille jag känner igen. Ett par sekunder senare faller bitarna på plats - det är alltså gitarristen från Atlas Losing Grip som extraknäcker som personal i den sämsta garderoben i en svensk konsertlokal. Intressant.

Någon vecka senare kommer jag till att tänka på detta, och googlar mig fram till Atlas Losing Grips Myspace. Jag upptäcker att de ifjol släppte en EP vid namn Watching the Horizon, och svag som jag är för allt som har ordet "horizon" i titeln letar jag upp plattan på Filestube. Jag lyssnar. Jag lyssnar igen. Det är fantastiskt bra.

Sedan jag såg bandet live har de anlitat en sångare som med sin smått Tom McIlrath (Rise Against)-minnande röst skänker bandet en extra dimension. Låtmaterialet är utöver detta grymt bra, och jag undrar varför jag dissade bandet den gången för nästan två år sedan. Nu hoppas jag innerligt att de kan revanschera sig på scen inom en snar framtid, och att de har en fullängdsskiva i antågande. Det är nämligen grymt bra.

http://www.myspace.com/atlaslosinggrip

Svennis bedömer: musikåret 1965

2010-02-21T17:35:00.004+01:00

26 år innan jag föddes släpptes det ett helt gäng bra plattor. Med anledning av en stressad genomgång av en bråkdel av årets intressanta musikskörd, följer här ett gäng kommentarer om skivorna jag hunnit avverka (i bokstavsordning).

The Beatles - Help!
Inledningen med titelspåret är klockren, och även de resterande 13 låtarna är värda alla superlativ som kan appliceras. Andlöst vackra "It's Only Love" avgår med segern som plattans bästa låt.

The Beatles - Rubber Soul
Den svagare av Beatles två 1965-släpp, vilket givetvis innebär att den är grymt bäst ändå. Kanonlåtar som "Nowhere Man", "Drive My Car" och "Run For Your Life" går inte att argumentera bort. Beatles är och förblir det viktigaste, coolaste och bästa bandet i musikhistorien.

Bert Jansch - Bert Jansch
Jösses vilken gitarrist! Bert Jansch sitter ensam med sin akustiska gitarr och sjunger, och låter sitt gitarrspel stå i centrum i några få instrumentala spår. Jansch spelar helt klart skjortan av de flesta andra gitarrister du kan räkna upp.

Bob Dylan - Bringing It All Back Home
En tudelad skiva. Första halvan består av låtar kryddade av Dylans vid tiden nyfunna fascination för elektrisk rock, och andra halvan är på gammalt Bob-manér helt akustiska låtar. "Maggie's Farm" är en av gubbens allra bästa låtar.

Bob Dylan - Highway 61 Revisited
Enkelt sagt en av musikhistoriens fem bästa skivor, och således den bästa från detta år, tillika Bob Dylans allra bästa (vilket säger en hel del). Onödigt att nämna låttitlar - alla spår på plattan är värda minst 12 av 10 betygspoäng.

John Coltrane - A Love Supreme
En av jazzhistoriens bästa plattor. Bara Elvin Jones trumspel är värt hela skivan, och Jimmy Garrisons briljans med basen i vissa stunder är gåshudsframkallande. Så är även sättet hur John Coltranes saxofon argumenterar mot McCoy Tyners pianospel.

Johnny Cash - Orange Blossom Special
Inte Johnny Cashs finaste stund, men precis som allt annat han gjort räcker hans röst och hans låtskrivartalang för att det minst ska nå till nivån "väldigt bra". Kul detalj att plattan innehåller tre Bob Dylan-covers, dock.

Merle Haggard - Strangers
Countrylegendens debut är faktiskt den enda jag (än så länge) hört med honom. En skön, välkomponerad countryplatta är det utan tvivel, och bäst är nog den hittiga inledningen "(My Friends are Gonna Be) Strangers".

Miles Davis - E.S.P.
Inte lika bra som min (och alla andras) Miles Davis-favorit "Kind of Blue", men en fin, lättlyssnad jazzplatta som bör tilltala alla som har utbyte av genren. För det mesta en skön, suggestiv stämning som de två avslutarna "Iris" och "Mood" mest av allt cementerar.

The Sonics - Here Are The Sonics
Rå och rivig garagerockdebut från vad som ofta anses vara världens första punkband. Det är en förståelig stämpel, även om det bara är de fyra egenkomponerade låtarna som imponerar och gör intryck. Eller, Ray Charles-covern "The Night Time is The Right Time" är också bra.

The Sorrows - Take A Heart
En av årets allra bästa skivor. The Sorrows enda platta (ett antal singlar oräknade) står för energisk rock'n'roll med tydliga influenser från amerikansk soul, och resultatet är bländande. Ett sådant band man önskar hade varit mer långlivat.

Sun Ra - The Heliocentric Worlds of Sun Ra vol. 1
Tycker du att The Mars Volta, Dream Theater, Radiohead och Muse är vågade och uppfinningsrika? Pyttsan, Sun Ra gjorde det femtio gånger värre redan för femtio år sedan. Sjukt utflippad jazz är gubbens signum, och på "The Heliocentric Worlds of Sun Ra vol. 1" låter det oftast som en hednisk infödingsritual på en öde ö. Intressant, minst sagt.

Sun Ra - The Heliocentric Worlds of Sun Ra vol. 2
Tvåan låter som om samma infödingsstam gått på en lång, lång syratripp. Skivan blir bara mer och mer spejsad ju längre den lider, och det största utropstecknet är den grymt vackra pianoslingan som gör entre ungefär 2:40 i andra låten "A House of Beauty".

Them - The Angry Young Them
Van the Man Morrisons första band, och deras debutskiva är faktiskt grymt bra. Energisk rock med tydliga rötter i R'n'B, soul och blues, och Vans personlighet skänker plattan en tydlig charm. Mycket bra!

The Who - My Generation
Jag har alltid gillat The Who, men aldrig rådiggat. "My Generation" befäster detta - jag diggar, men begriper inte det märkvärdiga. Titelspåret och "Please, Please, Please" är bäst.

The Zombies - Begin Here
Halvpsykedeliskt, halvfarligt och halvrockigt. The Zombies debut är inget som får mig att jubla, då den för det mesta puttrar på utan att tilltala lyssnaren nämnvärt. Utom sångaren, vars personlighet är grymt påtaglig.

Vänta er genomgång av 1964 och 1963 inom en snar framtid.

Återvändo

2010-02-06T14:04:00.005+01:00

Begreppet "point of no return" existerar inte i min värld. Nej. I så fall hade jag inte skrivit detta, utan istället kläckt ur mig något fyndigt på en ny blogg jag pillar med. Men det verkar inte bli något av den. Varför? Varken tid eller ork att ordna med allt vad kod och design heter. Sådant är knepigt.

Whatever. Fyra konserter hittills under 2010. Låt mig berätta:
Adept, 21/1 @ KB, Malmö. Sjukt bra. Recension
Depeche Mode, 25/1 @ Malmö Arena. Fantastiskt. Recension
Mustasch, 31/1 @ KB, Malmö. Mediokert. Recension
Machine Head, 3/2 @ Vega, Köpenhamn. Otroligt sjukt jävla bäst. Recension inte uppe än.

Jag har förresten allvarliga funderingar på om det är något fel på mig. Den 17 januari noterade jag att jag hört 18 skivor släppta under 2010. 37 dagar in på det nya året ligger antalet strax över 20. Kan man kalla det ett beroende?

Felberäkningar

2010-01-24T17:23:00.003+01:00

Ungefär som en pinsam återförening av ett band som uttryckligen genomfört en så kallad "avskedsturné". Tanken var att min aktivitet på Aldrig i livet skulle upphöra, och att jag skulle starta om på en ny blogg, men allt verkar ha avstannat. Motivationen att pilla med all kod på den nya bloggtjänsten finns inte. Samtidigt är jag så infernaliskt trött på Blogger. Jaja.

Lite strött babbel på gammalt manér:
Imorgon intas Percy Nilsson Skrytbygge Arena av Depeche Mode, och givetvis kommer jag återfinnas på en av stolarna med gåshud på armarna, ett stort fånigt leende i ansiktet och rädsla för att lynchas av syntpubliken. Eller nja, något sådant.

Skönhet

2010-01-11T00:15:00.004+01:00

"Jag gillar rock, metal, punk, hardcore och metalcore, inklusive:
Motörhead, Nine Inch Nails, Bob Dylan, Slipknot, Volbeat, Kent, Green Day, Deftones, Metallica, Mastodon, Johnny Cash, Danko Jones, Roky Erickson, The Dillinger Escape Plan, Ministry, Thursday, Alice in Chains, Chimaira, Creedence Clearwater Revival, Backyard Babies, Machine Head, Slayer, Jesaiah, The Sisters of Mercy, Bullet, Converge, Woven Hand, John Fogerty, Neurosis, Depeche Mode, Aaron Watson, Duffy, Holly Williams, The Gaslight Anthem, Dead by April, Adept, Gallows, Jackson Taylor, Saxon, The Haunted, Every Time I Die, Nifelheim, The Ghost of a Thousand, Gob Squad, Tiamat, Calaisa, Refused, Amon Amarth, 16 Horsepower, Threat Signal.

Kolla in min musiksmak: http://www.lastfm.se/user/SebbeZw"

Tänk så vackert funktionen "Klistra in din smak" på Last.fm kan formulera ens musiksmak. Tja, samtliga ovan listade (50st bör det vara) ÄR sjukt bra. Ja, jag vet. Sjukt meningsfullt inlägg. Så här aftonen efter fyllekvällen och innan måndag morgon har man inte mycket bättre för sig än sådant här. Hav förbarmelse.

Det här kan förresten mycket väl vara bland det sista jag skriver på Aldrig i livet. Mer om det senare.

Mellanakt

2010-01-03T20:36:00.005+01:00

"Until the break of dawn, life life..."

Det är en en blandad kompott av August Burns Red-material som ljuder ur högtalarna för tillfället, likväl har inledningsreplikerna i Offsprings uppföljare till tramslåten "Pretty Fly For a White Guy" (dvs. "Original Prankster") fastnat på min hjärnbalk. Kan det vara den enda gången som uppföljaren formligen spöat föregångaren så till den grad att... nej, jag kommer inte på någon rolig liknelse. Infoga en själv.

Ännu häftigare med The Offspring är den klockrena titeln "Stuff is Messed Up", som återfinns på gängets senaste skiva "Rise and Fall, Rage and Grace". Visst hade "Shit is Fucked Up" varit det givna valet av låttitel, och visst är det detta som Dexter Holland faktiskt sjunger i låten och ett tredje visst utdelas till att den efterföljande turnén för skivan hette Shit is Fucked Up Tour. Min poäng? "Stuff is Messed Up" är en mycket coolare titel! Hur ofta är det sofistikerade valet synonymt med det häftiga, liksom.

Var den initiala tanken att detta inlägg skulle handla om (det fantastiska bandet) The Offspring? Nej. Likförbannat har historian visat att när jag för tillfället snöat in på ett visst band, står detta i skottlinjen för en spontanhyllning från min sida på den här bloggen. En hemsk trend? Nja. En produktiv sådan? Rakt nej!

Hur som helst, vi har alltså lämnat 00-talet och raskt gått över till 10-talet. Med andra ord: det bästa musikdecenniet sedan 70-talet har ändats, och vi håller alla andan i skräckblandad undran över om 10-talet kommer toppa, tangera eller hamna långt bakom de nyss passerade åren sett till hur förhållandet mellan kvantitet och kvalitet i musik kommer att se ut.

Nej, jag hade inte tänkt ge er en lång lista över de bästa skivorna från 2000 till 2009. Inte i nuläget, i alla fall, bli inte alltför förvånade om en sådan dyker upp snart.

Däremot har jag lyssnat och betygsatt 115 skivor släppta under 2009, och har fortfarande inte hunnit sätta i mig allt från detta år jag hade tänkt. När detta projekt slutförs kan ni räkna med en vacker lista över dessa skivor. Var så säkra.

"Now I don’t know and it’s hard to explain / But it seems like things are just kind of insane / Because the world is crying, but nobody’s listening / So please leave a message on my cell phone"

Förlåt, att yra om vilken tuff titel den tidigare nämnda låten begåvats med fick mig att tänka på den fantastiska texten som går att höra i samma låt. När jag ändå är igång kan jag gott länka till den likaledes fantastiska musikvideon till låten ifråga. Se nedan:

2009 - konserterna

2009-12-26T18:10:00.003+01:00

Under 2009 beskådade jag sammanlagt 90 spelningar (förband och festivalspelningar inräknade, naturligtvis) i sina respektive helheter. Dessa har jag listat nedan, och betygsatt på en skala 1-10.

10p:
Nine Inch Nails, 2/7 Arvikafestivalen. Du skulle ha varit där.

9p:
Volbeat, 7/3 Färs och Frosta Sparbank Arena, Lund. Äntligen inser svenska folket Volbeats storhet!

Danko Jones, 12/3 KB, Malmö. Har Danko någonsin en dålig dag?

Volbeat, 21/3 Forum, Köpenhamn. Deras största headlinergig någonsin. Stort!

Woven Hand, 5/5 Mejeriet, Lund. Fick mig gråtfärdig. Tung, så tung stämning.

AC/DC, 19/6 Parken, Köpenhamn. Barndomsfavoriterna är även på rutin bättre än det mesta andra.

Slipknot, 26/6 Metaltown. Är alltid underhållande, och Metaltown-gigget är inget undantag.

Neurosis, 29/6 Debaser, Malmö. Verklighetsfrånvänt, svintungt och andlöst vackert.

Calaisa, 14/8 Malmöfestivalen. En otroligt mungipehöjande inledning på stadsfestivalen.

Thåström, 21/8 Malmöfestivalen. Total hängivenhet – magkänslan säger mästerligt.

Mott the Hoople 2/10 HMV Hammersmith Apollo, London. Guden bland återkomster. Rockade skjortan av ungtupparna inom genren.

Green Day, 9/10 Forum, Köpenhamn. Oavbruten energi i 140 minuter kombinerat med sjukt bra låtar.

Isis, 1/11 KB, Malmö. Magi, atmosfär och stämning turas om att bombardera publiken.

Calaisa, 13/11 KB, Malmö. Proffsigt, trevlig och välljudande – vad mer behövs, egentligen?

8p:
Testament, 4/3 Malmö Arena. Thrashens mest underskattade gör en kort och gott lysande spelning.

Municipal Waste, 26/6 Metaltown. Så underhållande som något kan bli på scen.

Volbeat, 26/6 Metaltown. Inte deras bästa spelning, men bra nog för att spöa det mesta andra.

The Haunted, 27/6 Metaltown. Kort speltid gör att bandet sätter gasen i botten - och briljerar.

Mustasch 27/6, Metaltown. Ralf chefar i vanlig ordning.

Cult of Luna, 27/6 Metaltown. Otroligt stämningsfullt och hänförande.

Baskery, 30/6 Pildammsteatern, Malmö. Fantastiskt framförande av grymt bra låtar, och responsen är imponerande.

Bullet, 10/7 Svedalarocken. Blir aldrig dåligt med Bullet.

Backyard Babies, 10/7 Svedalarocken. Piggt band och bra låtar, men värsta publiken jag varit med om.

Metallica, 20/7 Forum, Köpenhamn. Urusel låtlista, men även Metallicas bottenskrap knäcker det mesta.

Lamb of God, 20/7 Forum, Köpenhamn. Randy Blythe dominerar vilken scen han än äntrar.

Mastodon, 20/7 Forum, Köpenhamn. Mastodon regerar alltid. Alltid!

Anna Ternheim, 16/8 Malmöfestivalen. Sympatiskt, skönt och hjärtligt hela vägen ut.

Bullet, 20/8 Malmöfestivalen. Blir aldrig dåligt med Bullet.

Amon Amarth, 16/10 KB, Malmö. Sveriges kanske bästa liveband är precis lika fantastiska som vanligt.

Royal Republic, 26/11 Banco, Malmö. De tre E:na - entusiasm, engagemang och energi.

Hardcore Superstar, 10/12 KB, Malmö. Hur kan man inte älska detta band?

In Flames, 14/12 Malmö Arena. 99% rutin, ändå möts mina mungipor i pannan.

Dead By April, 14/12 Malmö Arena. Suveräna låtar och taggat framförande - skitbra!

Every Time I Die, 14/12 Malmö Arena. Världens förmodligen bästa metalcore-band röjer så det står det härliga till.

7p:
Bullet, 11/2 KB, Malmö. Blir aldrig dåligt med Bullet.

Witchcraft, 12/3 KB, Malmö. Visar oss hur man låter 70-tal på riktigt.

Deathstars, 14/3 KB, Malmö. Överraskande piggt och engagerande.

Mustasch, 21/3 Forum, Köpenhamn. Teknikproblem sätter P för dominans, men bra är det.

Bob Dylan, 28/3 Malmö Arena. Trots usla platser går briljansen att urskilja utan vidare.

Disturbed, 26/6 Metaltown. Sången och låtvalen är tveksamma, i övrigt är det hur bra som helst.

Evergrey, 27/6 Metaltown. Trevligt och engagerat, trots eftermiddagssolen.

Bullet, 2/7 Arvikafestivalen. Blir aldrig dåligt med Bullet.

Little Feat, 14/7 Mölleplatsen, Malmö. Otroligt kompetent gubbrock, till och med jammen fungerar.

Bullet, 24/7 Helsingborgsfestivalen. Blir aldrig dåligt med Bullet.

The Sounds, 21/8 Malmöfestivalen. Rutinerad underhållning.

Entombed, 16/10 KB, Malmö. Visar hur dödsmetall ska framföras med rätt jävlar anamma.

Dälek, 1/11 KB, Malmö. Tung, oljudspackad hiphop, levererad med engagemang.

Jesaiah, 4/11 KB, Malmö. Dåliga förutsättningar, men jävlar anamma-attityden säkrar kvällens seger.

Behemoth, 18/11 KB, Malmö. Krigshårt och väl framfört, dock saknas en del intensitet.

6p:

Backyard Babies, 11/2 KB, Malmö. Bekvämt och lite onsdagssegt, men vilka fantastiska låtar!

The Accidents, 7/3 Färs och Frosta Sparbank Arena, Lund. Gör sin grej bra och triggar publiken inför huvudbandet. Världens bästa förband?

Graveyard, 12/3 KB, Malmö. Flummigt och skönt, synd på en minimal och trist publik bara.

Isobel & november, 5/5 Mejeriet, Lund. Rockig altcountry, stundvis direkt hypnotisk.

Kongh, 26/6 Metaltown. Tungt som attans, fel tillfälle dock.

Opeth, 27/6 Metaltown. Bandet är på gott humör, och gränslöst kompetent.

The Mars Volta, 2/7 Arvikafestivalen. Halvtimmeslåten stoppar min entusiasm, i övrigt är detta fantastiskt.

Rag-and-bone, 14/7 Mölleplatsen, Malmö. Kul och engagerande halvcountry.

Bob Hund, 16/8 Malmöfestivalen. Hade varit SÅ mycket bättre om någon mer än Thomas Öberg haft ett uns av utstrålning.

Bonafide, 20/8 Malmöfestivalen. Påminner mig om vad som är kul med rock.

Dead By April, 20/8 Malmöfestivalen. Förinspelningarna är akilleshälen, annars är Dead By April bra på att röja.

Eagles of Death Metal, 11/10 KB, Malmö. Blott en dag på jobbet, men det svänger.

HEALTH, 21/10 Debaser, Malmö. Egensinnigt och kaotiskt, men varför bara 45 minuter?

Devildriver, 18/11 KB, Malmö. Karismatiskt och engagerat, låtmaterialet brister dock en smula.

Maylene and the Sons of Disaster, 14/12 Malmö Arena. Bra låtar och väl framfört, omständigheterna sätter käppar i hjulet.

5p:

Judas Priest, 4/3 Malmö Arena. Det mesta är på topp, utom Halfords usla insats. Den orsakar olidlig smärta i hjärtat.

Marionette, 14/3 KB, Malmö. Piggt, engagerat och skrikigt. Låtar saknas, dock.

The Floor Is Made Of Lava, 19/6 Parken, Köpenhamn. The Cure-rock som fungerar förvånansvärt bra i arenaformat.

August Burns Red, 27/6 Metaltown. Nervöst, men lossnar till slut, och låtmaterialet är suveränt.

The Sounds, 2/7 Arvikafestivalen. Gör sitt bästa för att rocka trots hettan, och lyckas nästan.

Opeth, 2/7 Arvikafestivalen. Avslagen men okej konsert av ett fantastiskt band.

The Refreshments, 10/7 Svedalarocken. Otroligt kompetent, dock enformigt.

Prima Donna, 9/10 Forum, Köpenhamn. Rockar hårt och bra, men låtarna håller inte hela vägen.

Your Demise, 4/11 KB, Malmö. Tajt och hårt mangel, men fyra femtedelar av bandet totalt saknar utstrålning.

Scar Symmetry, 18/11 KB, Malmö. Saknar det lilla extra, och frontmännen borde våga ta för sig.

4p:

Sonic Syndicate, 14/3 KB, Malmö. Precis lika väl framfört som tidigare, men låtarna är vedervärdiga.

The Peacocks, 21/3 Forum, Köpenhamn. Inte dåligt, men Forum är alldeles för stort för detta förband.

Gemma Ray, 2/10 HMV Hammersmith Apollo, London. Hyfsad altcountry, men totalt malplacerat och enformigt.

Sweethead, 11/10 KB, Malmö. Okej låtar, men taffligt gitarrarbete och okarismatisk sångerska.

Dia Psalma, 10/12 KB, Malmö. Tyvärr, men detta är alldeles för intetsägande och ointressant.

Killswitch Engage 14/12 Malmö Arena. Hurra, både fjantigt och gäspningsframkallande!

3p:

Megadeth, 4/3 Malmö Arena. Mustaine är lika kul att kolla på som en säck potatis. Sjunger som en kratta gör han också, och låtarna stinker.

Hatesphere, 26/6 Metaltown. Gott försök, men når inte ut.

Bring Me The Horizon, 27/6 Metaltown. Entusiastisk publik, men materialet suger hårt.

Mamiffer, 1/11 KB, Malmö. Instrumentalt, dötrist och intetsägande.

The Devil Wears Prada, 4/11 KB, Malmö. Engagerat och väl inrepat, men musiken är förjävlig.

Arsis, 18/11 KB, Malmö. Typisk nybörjarmetal. Musiklärarna är stolta, vi andra gäspar.

2p:

The Answer, 19/6 Parken, Köpenhamn. Gränsar till det patetiska.

Amenra, 29/6 Debaser, Malmö. Enformigt och oengagerat. Varför stå med ryggen mot publiken?

Richard Lindgren, 14/7 Mölleplatsen, Malmö. Att jag nästan somnar stående är inget gott betyg.

1p:

Pictureplane, 21/10 Debaser, Malmö. En jävla DJ står i mörker och diggar sin egen förinspelade (och skitdåliga) musik. ’Nuff said.

Så snart jag lyssnat igenom alla skivor av intresse från 2009 kommer en sådan lista också att följa. Stay tuned.

Framtidsplan

2009-12-19T14:59:00.004+01:00

Året lider sakta mot sitt slut, och konsertåret 2009 är att betrakta som avslutat (att det inte vill sluta snöa ser dessvärre ut att sätta P för min vilja att besöka KB och spana in Crucified Barbara och Bonafide ikväll). Vid det här laget förra året var jag eld och lågor över hur spännade 2009 skulle se ut på den fronten, och det visade sig att resultatet skulle bli ännu vassare än jag väntade mig. Så det är alltså dags att reflektera över hur planen för 2010 ser ut.

Mangelpartajet Bonecrusher Fest besöker KB den 11 januari, och det är jag givetvis sjukt sugen på att spana in. Dessvärre lär det inte bli så, då tydligen sista bandet (The Black Dahlia Murder, som tillika är det band jag helst vill se av de sju inbokade) ska sluta spela strax efter 0:00. Sista bussen går hem 23:52. Vänligen dö en smärtsam död, Skånetrafiken!

Hur som helst Adept 21 januari, Depeche Mode 25 januari och Mustasch 29 januari är inte att gnälla på, och inledningstrion för konsertåret 2010 ser helt klart sylvass ut! Februari kommer inledas med Machine Head och Hatebreed i Köpenhamn den 3:e, och fortsättas med Thåström i Lund den 10:e. Fint som snus! (jag avskyr snus, så varför använder jag det uttrycket...?)

Mars har helt klart potential att bli lika fullsmockad 2010 som samma månad var 2009. Först ut är det givna besöket på KB den 11 mars, då Rosanne Cash står för underhållningen. Dagen efter blir det ett tvärt kast till "Pure American Metal" och Lamb of God i Lund. Jag är otroligt sugen på att dra över till Köpenhamn följande dag för att spana in Kent, men det lär inte bli så. Biljett till spelningen på Malmö Arena, som äger rum på söndagen denna vecka, är dock givetvis ordnad.

Månaden ifråga är emellertid inte slut där, då det blir ännu ett besök i tidernas mest överskattade stad (Lund, alltså) den 26:e. Eftersom Saxon ställde in sin spelning på Mejeriet i slutet av oktober flyttades den till detta datum, vilket naturligtvis är ett självklart inslag i min kalender.

April ser tunt ut än så länge, då det bara är en biljett till Melody Gardot på Konserthuset i Malmö som går att finna här hemma. Raskt över till juni, och Kiss på Malmö Stadion. Lika givet som Kalle Anka på julafton.

Festivaler till sommaren? Absolut ingenting är spikat, men årets trevliga visiter på Metaltown och Arvikafestivalen skvallrar om repriser följande sommar, och detta år ska jag förhoppningsvis kunna åka till Götet en dag tidigare, för att förära West Coast Riot med min närvaro. I övrigt är Danzig på Sweden Rock Festival grymt lockande, och förutsatt att Glenns speltid inte krockar med min student den 10:e, så ska jag försöka komma över en endagsbiljett till AOR-festivalen. Vi får se hur det blir.

God jul förresten! Nu tar jag jullov.

Den absoluta sanningen

2009-12-16T21:22:00.005+01:00

Att vara öppen för nya intryck och idéer är svårt ibland, men är också något som alla bör sträva efter att vara. Att anse sig sitta på den absoluta sanningen beträffande någonting (må det vara livsåskådningar, kultur, samhällsfrågor, tillverkning av strössel eller vad som helst) är det samma som korkskallighet. Trångsynthet. Ignorans. Kalla det vad du vill.

Den absoluta sanningen existerar absolut i teorin, men inte i praktiken. Vill man nå denna krävs en hel del. Låt oss ta livsåskådningar som exempel. För att uppnå detta krävs det att man inte bara känner till alla möjliga livsåskådningar, utan att man har all kunskap om dessa, analyserat dem samma och har alla svar beträffande alla livsåskådningar. Först då har man nått de tre orden som utgör inläggsrubriken.

Givetvis går detta att applicera på mer än bara livsåskådningar. Anser du dig ha helt och hållet rätt angående vilka musikband som är bra och vilka som är dåliga, och att din musiksmak är den ultimata och den korrekta? Det är givetvis möjligt, men först efter att du inte bara har hört, utan är ordentligt inlyssnad på all musik som någonsin spelats in. Med andra ord: din musiksmak är inte på något sätt i närheten av att vara en sanning. Inte min heller.

Om man ska fundera ut hur det allra, allra bästa samhället ser ut, så gäller givetvis samma villkor där. Då ska man känna till, ha kunskap om och analysera samtliga samhällsformer och idéer som existerar i den här världen. Inklusive hur samhällsordningen såg ut för de gamla Mayaindianerna och Aztekerna. Och ännu längre bak i tiden.

Vet inte varför jag klämmer ur mig ett oerhört kvasiintellektuellt inlägg och samtidigt låter som en mossig lärare som läst in sig på betygskriterier alldeles för mycket. Strunt samma. Green Day regerar.

Adrenaline. Tons of it.

2009-12-13T17:32:00.006+01:00

Det här ska kort och gott få dig att spana in Adepts debutgiv "Another Year of Disaster". Herre min skapare vilken skiva! Återigen - herre min skapare vilken skiva!

Ärligt, jag har sällan upplevt sådana adrenalinkickar triggade av musik som jag gör varje gång inledningslåten "Business of Living" når mina öron. Jag vill hoppa runt och skrika, riva ner allt i inredningsväg här i huset, kasta mig huvudstupa in i en moshpit och ge allt i min väg på käften. Låten påverkar mig, helt enkelt. Så som bra musik ska göra.

I sin helhet bockar skivan av nästan skrämmande många kriterier för att vara en minnesvärd historia. Variation nog för att lyssnaren inte ska tappa intresset, men utan att kännas splittrad? Check! Fet, stenhård ljudbild att få även de mest blygsamma ljudkällor att göra musiken rättvisa? Check! Äckligt bra låtar? Check! Energi, entusiasm, engagemang? Check! En helilsken sångare som fixar både avgrundsvrålande och rensång? Check! Spännande, intressanta arrangemang på både gitarrfronten och för rytmsektionen? Check! Hållbarhet nog att inte bli ett dugg mindre fascinerande trots ett dussin genomlyssningar på raken? Vi kan bocka av den också.

Det vrålas "We need everyone's attention" direkt i öppningslåten. Det stämmer. Adept behöver uppmärksamhet. De behöver upptäckas av så många som möjligt. Folk behöver inse att musik kan vara så effektiv som den är på "Another Year of Disaster". Seriöst - spana in skivan. Gör du inte det så är du dålig. Jag lovar att du kommer gilla den. Gör du inte det så är du dålig.

Självrespekt

2009-12-09T21:31:00.002+01:00

Jag satt nyss och gjorde... tja, ingenting i stort sett, när en tanke poppade upp i mitt huvud. En fråga, rättare sagt. "Hatar jag mig själv?" Jag satt mållös i ett par sekunder, utan att komma fram till ett svar. En följdfråga dök upp; "Om jag inte gör det, varför plågar jag mig med detta då?". Ni som vill se anledningen till min filosofiska halvminut kan göra det här nedan.

...och eftersom ni nu gått igenom den där hemska upplevelsen, kan ni gott utsätta er för tortyr i tre och en halv minut till. Fast videon nedan kan ni knappast ha missat.

Önskelista

2009-12-06T16:25:00.006+01:00

Året lider mot sitt slut, och så här två och en halv vecka innan jul känner jag att det kanske är dags att berätta för allas vår idol tomtefar om vad jag har för önskningar inför 2010. Listan följer:

-Att Deftones får ut sin nya skiva och att Chi Cheng kryar till sig.

-Att Bob Dylan återvänder till Malmö Arena. Helst ett dussin gånger.

-Följande Metaltown-bokningar: Down, Mastodon, Deftones, Tool, Alice in Chains, Annihilator, Lamb of God, Chimaira, Slayer, Threat Signal och Machinae Supremacy.

-Följande Arvika-bokningar: The Sisters of Mercy, M83, Aphex Twin, Woven Hand, HEALTH, A Place to Bury Strangers, Dälek, Vale, MGMT, Kent och Pearl Jam.

-Följande West Coast Riot-bokningar (förutsatt att jag kommer dit): Strung Out, The Offspring, The Bronx, Gallows, Flogging Molly, Bad Religion, Gob Squad, Disfear och Comeback Kid.

-Att Mastodon kan ta sig hit på en headliner-turné (varför är det så jävla svårt?).

-Nya, superba skivsläpp från Motörhead, Neurosis, The Haunted, Nevermore, Tool, Bullet, Volbeat, Iron Maiden, Enter the Hunt och Dillinger Escape Plan.

-Att Kejsaren Utan Kläder-hypen kring Rammstein upphör, och att alla inser hur oförtjänta av sin oförklarliga framgång de faktiskt är.

-Att Machine Head kör en överraskande (och överraskande lång) setlista på The Black Procession-turnén.

-Att Trent Reznor tröttnar snabbt som attan på familjelivet och skakar igång Nine Inch Nails igen.

-Återföreningar av Ministry, Sepultura, Guns N' Roses, Led Zeppelin (jo!), System of a Down, Broder Daniel, Wilmer X, Refused, Breach och 16 Horsepower.

-Mer countryspelningar i närheten! Jag vill ha hit Jackson Taylor, Aaron Watson, Pam Tillis, Rhonda Vincent, Marty Stuart, David Allan Coe, Holly Williams, Miranda Lambert, Willie Nelson, Mo Robson Band med flera.

-Genombrott på bred, bred front för Jesaiah.

-Att Thursday, vars platta "Common Existence" är överlägsen allt annat 2009, kan ta sig hit på en headlinerturné.

-Att Svedalarocken läggs ner, eller att de bokar Bullet igen.

-Att Neurosis ändrar sitt beslut att aldrig mer turnera.

-En återgång från den nya, fega Malmöfestivalen till den gamla, tuffa Malmöfestivalen.

-Polarpriset till John Fogerty.

-Lagstadgat att pinsamheter som Sonic Syndicate och j-rock ej får existera.

Räknar kallt med att alla önskningar slår in.

Skott på öppet mål

2009-11-29T17:08:00.003+01:00

Jag har tänkt göra det enkelt för mig - i det här inlägget ska jag dissa Sonic Syndicate, tidernas löjligaste ursäkt för ett metalband. Att det finns folk som på fullt allvar gillar denna sextett utmanar starkt min tro på mänskligheten.

Visst är jag stormförtjust i Dead By April, ett mainstreamband som utan att blinka erkänner att de lirar pop med tunga gitarrer, och som väldigt gärna smörar till saker och ting. Det är just där skillnaden ligger. Dead By April och Sonic Syndicate är båda popband, skillnaden är att Dead By April har stake nog att erkänna det. Ytterligare en skillnad ligger i att DBA faktiskt kan skriva låtar.

En annan tramsig faktor är att Sonic Syndicate faktiskt inte hade kommit någon vart om inte storbolaget Nuclear Blast utlyst en tävling, som Sonic Syndicate råkade vinna. Idol-varning, någon? Man undrar ju hur de andra bidragen (jag vill minnas att jag läste en siffra om 1500 deltagande) lät om den här dyngan vann... (ja, jag vet att bandet 2005 släppte "Eden Fire" på ett mindre bolag)

I en intervju med Sweden Rock Magazine i samband med skivan "Love and Other Disasters" för lite mer än ett år sedan sade trummisen John Bengtsson följande:
- Var ligger skillnaden mellan att vinna en tävling, som vi gjorde, eller att skicka in en demotape på vanligt sätt?

Jo, käre John, det ska jag berätta för dig. Om bolaget utlyser en tävling där första priset är ett kontrakt och en jäkla massa dyr promotion, så måste de välja en vinnare, oavsett hur värdelös de deltagande bandens musik är. Om samma 1500 band skickar in sina demos till samma bolag på vanligt sätt, alltså när någon tävling inte utlysts, behöver inte bolaget välja någon alls av dessa. Men eftersom det är en tävling, där en vinnare ska utses, kan inte bolaget gå ut med att "Öhm, vi ställde in tävlingen eftersom alla bidrag sög". Förstår du?

Seriöst, lägg ner verksamheten. Att bandet öppnade för Takida (hallå?) är anledning nog att se över vad man håller på med.

Teorier

2009-11-24T17:38:00.003+01:00

Har ni sett filmen "28 Days Later"? Den tillhör kategorin "filmer som börjar asbra men som blir gradvis sämre", och är väl i alla fall inte helkass. Oavsett vilket, den handlar om ett fåtal överlevare från ett virus som gjort ungefär 99% av jordens befolkning till zombies.

Ungefär sådana varelser tror jag att alla som vaccinerat sig mot svininfluensan kommer bli. I så fall paxar jag att vara Woody Harrelsons karaktär i "Zombieland".

Tidsfördriv

2009-11-21T12:36:00.004+01:00

Så här en lördagsförmiddag med en kopp kaffe vid sidan, Thåström i spelaren och ännu så länge för mycket lathet för att orka ge sig ut på en joggingtur kan det passa ganska bra att uppdatera in blogg lite. Om?

Behemoth var i stan i onsdags, och för all del - det var hårt! Emellertid ska jag inte försöka dölja att jag faktiskt blev en smula besviken på spelningen. Låtar som "Demigod", "Slaves Shall Serve", "As Above So Below" och avslutande monstret "Lucifer" i all ära, men är det nödvändigt att lämna scenen en längre period mellan varje låt? Scenen står i mörker och total tystnad, och intensiteten avtar. Synd, annars hade huvuden rullat.

Snabb genomgång av förbanden: Arsis öppnade och sög. Typisk nybörjarmetal med musikskolefasoner (vi fattar att ni kan lira!). Scar Symmetry gjorde mig en smula besviken då de saknade pondus och karisma, men lät hyfsat ändå. DevilDriver var en trevlig bekantskap - där kan vi snacka utstrålning!

Just nu är jag väldigt sur över att min externa hårddisk gått sönder. Hela den virtuella musiksamlingen är med andra ord förd raka vägen åt helvetet. Ja, jag är bitter.

"Det var vi som måste skrika livet ur oss, bara för att veta att vi fanns och var"

Gosse vad jag älskar Thåström.

Att vara hänförd

2009-11-16T22:08:00.005+01:00

Jag känner mig lite smått... ja, just hänförd, över vilket fantastiskt band Calaisa visar sig vara, gång på gång. Det märktes när jag först hörde den självbetitlade debutplattan, det blev ännu tydligare när uppföljaren "Grafton Street" nådde mina öron, och faktumet var som ristat i sten när de gjorde en underbar spelning på årets upplaga av Malmöfestivalen. Så jag har egentligen aldrig tvivlat.

Ändå blev jag ännu mer... hänförd (jag måste skaffa en synonymordbok) i fredags, när kvartetten plus två uppbackningsmusiker en dryg halvtimme efter utsatt tid gick upp på KB:s scen och slog an de första ackorden i den skönt lunkande inledningslåten från senaste skivan, "We Sing the Same Song".

Så ja, det här är kort och gott något av en konsertrecension. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är detta bands briljans, men kan det vara så enkelt som att de skriver otroligt bra låtar och är så in i norden duktiga på att framföra dessa? Jag tror ärlig talat att det räcker långt.

Nu ska jag testa att ta in en Setlist.fm-widget här på bloggen... må det bära eller brista:

Edit this setlist | More Calaisa setlists

(det tycks fungera! med reservation för eventuella framtida webbläsarfel)

"Det är bara de tre första plattorna som är bra!"

2009-11-15T13:35:00.005+01:00

Hört den förut?

Nämnda åsikt är snart sagt omöjlig att inte stöta på om man läser en hårdrockstidning, besöker en metalkonsert, läser skitnödiga inlägg på ett musikforum och så vidare. Det är förstås en fullkomligt patetisk åsikt... eller är den det?

Jag blickar mot min skivsamling. Venom fångar min uppmärksamhet. Deras två första skivor är något av det absolut bästa med en distad gitarr som någonsin släppts, och den tredje given "At War With Satan" är inte så värst långt ifrån. Det finns spridda höjdpunkter lite varstans i deras övriga diskografi, men har de någonsin varit i närheten av att toppa de tre första? Aldrig.

Fenomenet Metallica då, åren deras tre första skivor släpptes är utan någon som helst tvekan deras gyllene era, och den fjärde ("And Justice For All") och femte ("s/t") är grymt överskattade skivor. Förvisso är "St. Anger" en fin och underskattad platta, och "Death Magnetic" har sina oerhört ljusa stunder, men är inte i närheten av (just det) de tre första.

Jag börjar småsvettas av obehag. Det kanske stämmer ändå, alla rabiata, trångsynta ignoranters utstötanden om "de tre första..." Men så fångar Pantera min blick. Deras tre första är inte i närheten av att ens vara acceptabla, utan det var först på platta fem, sex och sju det började arta sig.

Machine Heads karriärtopp (hittills) är platta nummer sex, den skrämmande fulländade "The Blackening", och likaså finns det fler som lyckats bäst när antalet utgivna skivor börjat närma sig eller överskridit ett halvt dussin; Nile (fjärde), Amon Amarth (sjunde), Sepultura (sjätte), In Flames (sjätte), Dark Tranquillity (åttonde) och så vidare. Därtill finns det långlivade band vars karriärtopp må ha inträffat tidigt i karriären, men som konsekvent hållit skyhög kvalitet på sina plattor; Motörhead, Slayer, Saxon, AC/DC, Nine Inch Nails, Status Quo med flera.

Och utanför hårdrockens magnifika värld finns det ett band som Depeche Mode, ett inverterat exempel på frågeställningen: allting utom de tre första är bra. Bob Dylans tre första är fullpoängare, men så är även resterande 31 plattor han släppt. Kent fortsätter genomgående att överträffa sig själva med varje ny skiva, och försök inte få mig att börja på Johnny Cash.

Så - mina damer och herrar - de tre första är inte alltid bäst. Tycker du det bör du kasta bort dina skygglappar.

Den rastlöse lyssnaren

2009-11-08T14:58:00.003+01:00

Gudars skymning. Alltså, på riktigt. Herre jävlar. Seriöst. "Axe to Fall". Converge. Behöver jag säga mer? Nya given från dissonansmästarna är utan tvekan ett av 00-talets stora verk. Helvete vad bra den är!

Superlativ åsido - det är rätt jobbigt att som militant musiklyssnare inte veta vad man ska lyssna på härnäst. Att känna att inget av det man har i samlingen lockar för tillfället. Vad är lösningen? Ska man strunta i det och dra igång "Seasons in the Abyss" eller "Hagnesta Hill" för 11275:e gången och vrida sig i rastlöshet?

Det blir att man helt sonika försöker hitta så mycket nytt som möjligt. These Arms Are Snakes korsade mina vägar häromdagen, och det var en helt klart imponerande bekantskap. Tror att det är växarmusik, så i sinom tid lär ni få läsa ett inlägg där jag öser lovord över ormarmarna. This Will Destroy You - också bra! Mycket fin postrock.

Står härnäst på listan att spana in: Jesu, Mogwai, Explosions in the Sky, Exotic Animal Petting Zoo, Intronaut, Abandon, Thrice, Cancer Bats, New Order och förstås vidare Ulf Lundell-bekantskaper. Förhoppningsvis döljer sig några guldkorn i ovanstående lista.

Hårda bud

2009-11-05T12:57:00.003+01:00

Förr eller senare är jag tvungen att skriva om gårdagen. Tillbringade drygt en timme på Rockcaféet i Malmö (jag visste heller om dess existens förrän vid 11-tiden igår) tillsammans med det grymt underskattade bandet Jesaiah (minus sångar-Max). En hel del intressanta grejer dök upp i samtalet, bland annat den väldigt charmiga historien om när gitarrist-Joel ville ha Hammerfalls autografer.

Senare på kvällen bar det av till KB. Jesaiah inledde kvällen med att hålla låda i en knapp halvtimme, och de gjorde det bra mycket bättre än de två övriga banden som kvällen bjöd på. Saknade förvisso höjdarlåtar som "Fill Your Hands With Chaos", "Capitalistic Crushings in C#-Minor" och "Before Reason There Was Passion", men det är väl en smula småsint att klaga. Om inte Jesaiah återvänder hit för att lira å det snaraste blir jag tvär, så tvär.

Your Demise gick på knappt 10 minuter senare, och rent ljudmässigt var det suveränt. Bra ljud, bra låtar, tajt och hårt framfört. Tyvärr saknade hela bandet allt vad utstrålning och karisma heter. Sångaren hoppade förvisso runt som en tokstolle, men det var inte underhållande i mer än en eller två låtar. Kardemummasumma: bra att lyssna på, inte kul att kolla på.

Huvudbandet The Devil Wears Prada gav mig osökt associationer till Bring Me The Horizons Metaltown-spelning i somras. Bandet framför sina grejer grymt bra och publiken moshar för allt vad den är värd. Men dessvärre suger musiken stenhårt, vilket gör att det i slutändan inte är så jäkla bra. Dessutom jäkligt enformigt.

Hur som helst - Jesaiah regerar.

Briljans

2009-11-02T18:47:00.004+01:00

Igår intogs KB av självaste Isis, och det krävs ingen doktorsexamen i avancerad kvantfysik för att räkna ut att det förstås var en grymt bra tillställning. Redan när Aaron Harris räknade in "Hall of the Dead" (första låten) insåg jag att, fan - Isis är världens bästa band!

Förband nummer ett var Mamiffer, en dryg trio (varav en medlem var identisk med Aaron Turner i Isis) vars musik möjligen fungerar som bakgrundsskval, men att lyssna på medan man står och fånglor på musikerna? Nej tack. Förband nummer två var bättre, däremot. Mycket bättre, till och med. Dälek hette duon, två storväxta New York-snubbar som trakterade noise:ig, tung hiphop, och det föll mig i smaken. Brukar inte gilla hiphop, men Dälek diggade jag!

Återupptäcker Ministry i skrivande stund. Fan vad bra musik Al Jourgensen kan klämma ur sig! Återförening, tack!

Emotionell vulkan i cirkelformat

2009-10-29T18:03:00.003+01:00

"Hope - a new beginning / time - time to start living / like just before we died"

Jag blir nästan tårögd av att lyssna på Alice in Chains fantastiska comebackalster "Black Gives Way to Blue". Förstås var man en smula skeptisk över hur nytillkomne William DuVall skulle kunna axla Layne Staleys fallna mantel, men efter att ha sett liveklipp där DuVall levererar bandets gamla, klassiska låtar på ett minst sagt utsökt vis, var all tvivel undanblåst. När så stenkrossaren "A Looking in View" dök upp på Youtube och videon till "Check My Brain" gick att tillgå, visste jag att skivan skulle bli grymt bra. Men så här bra?

"Time to change has come and gone / watched your fears become your god"

Tool-riffet och den suggestiva andan i "All Secrets Known", det utstuderat vackra i "Your Decision", betongriffandet i "Check My Brain" och "A Looking in View", spontaniteten i "Last of My Kind", bitterljuva "Take Her Out" och den musikaliska gravskriften till Layne som agerar titelspår är bara några av de faktorer som gör detta till en av 00-talets hittills bästa plattor.

"Lay down, black gives way to blue / lay down, I'll remember you"

Kontroversiella ljudvågor

2009-10-27T19:50:00.003+01:00

Av någon anledning har jag beslutat mig för att kolla upp hur Amanda Jenssens musik låter. I skrivande stund lyssnar jag på hennes debutplatta "Killing My Darlings", och det låter sannerligen inte dåligt på något sätt, snarare så bra att jag snart lär spontanhylla henne i ett inlägg på samma sätt som jag gjort med Duffy, Holly Williams, Melody Gardot, The Gaslight Anthem med flera tidigare.

Sitter oavsiktligt och sneglar mot dörren med jämna mellanrum, och har volymen på lite lagom låg nivå, för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Varför? Skulle någon knata in hit och komma på mig med att lyssna på en Idol-deltagares musik hade glåpord haglat i en sådan kvantitet att jag skulle känna mig en smula... obekväm, i brist på bättre ord.

Att helt och hållet undvika att vara kategorisk när det gäller musiklyssnande lyckas ingen med, men jag gör i alla fall så många goda försök jag kan för att åtminstone försöka lägga etikettänkande bakom mig. Amanda Jenssen är ytterligare ett steg mot målet, men för det behöver jag inte skylta med att jag smyglyssnar på hennes musik heller...

Rastlöst

2009-10-26T22:41:00.003+01:00

Jag varnar er redan nu: det här är ett mycket forcerat inlägg. Kan egentligen inte komma på något vettigt att skriva om, men jag känner ändå för att skriva ett nytt inlägg. Måste. Skriva. Något!

Kanske borde jag nämna vilken fin jazzplatta gamle gode countrysnubben Willie Nelson fått ihop, i och med nysläppta "American Classic"? Den är nämligen mycket, mycket bra. Må så vara att den består av uttjatade jazzstandards - inte desto mindre sjunger Nelson fantastiskt bra, och ingjuter relevans och vitalitet i låtarna. Om nu bara gubben kunde pallra sig hit och lira igen innan han trillar av pinn.

Snart släpper Kent sin nya skiva, och gud i London vad jag längtar! Singeln "Töntarna" har väl ingen missat, och det är en rent himmelsk upplevelse till musik. Om skivan bara är till hälften så bra som föregående "Tillbaka till Samtiden" är den värd all kosing i världen.

Hm, jag fick ihop något som åtminstone liknar ett inlägg ändå! Vad stolt jag känner mig! Medan jag sitter och njuter av stoltheten genom att skåda mig i naveln, kan du titta på klippet nedan. Det är nämligen en ren frälsning.

Längs med vakttornet

2009-10-25T14:20:00.004+01:00

Lam Dylan-referens till rubrik, jag vet. Har sagt det förr, och säger det igen: Dylan är gud och kan inte hyllas nog. 'Nuff said.

En synnerligen trevlig nyhet är att Melody Gardot planerar att besöka Malmö, om än inte förrän i april, vilket lär bli en dryg väntan. Det är oavsett vilket självklart att bänka sig framför datorn kl. 09:01 på onsdag för att ordna så bra plåtar som möjligt. Om du till äventyrs missat fröken Gardot, så rekommenderar jag att du tar en titt på klippet nedan, intervjun hon gav i Skavlan får vem som helst att smälta.

När du väl sett klippet, spana in plattorna "Worrisome Heart" och "My One and Only Thrill". Om du inte älskar det, så har du inte lyssnat ordentligt. Enkelt som det.

Måste nämna i förbifarten att jag igår skrev högskoleprovet, vilket väl gick... inte särskilt bra, nej. Det är relativt dödfött att skriva ett enormt prov en lördag, och till råga på det vara tvungena att stiga upp 6:15 för att ta rätt buss, så att man hinner in till provet i tid. Gjorde så gott jag kunde under omständigheterna, förhoppningsvis suger inte mitt resultat alltför mycket.

Dubbelmoraliskt svar på tal

2009-10-23T11:46:00.004+02:00

De flesta vill nog hävda att de är självständiga människor, men ibland tvingas man till handlingar som inte är särskilt självständiga, utan snarare påtvingade av någon annan. Det är ungefär exakt vad jag ska ta mig för nu.

De två senaste inläggen jag skrivit (ett om PK-smörja och ett om Anna Anka) har kritiserats av någon under pseudonymen "anonym". Så - jag ger lite svar på tal:

1) Jag vill hävda motsatsen - att säga att islam är korkad gör många sura. Av någon anledning tycks islam ha blivit den religion som inte får kritiseras. Skulle man sen få för sig att säga att själva muslimerna är dumma, så blir man naturligtvis ännu mer avskydd. (tolkar du detta som att jag är SD-anhängare - var god skjut dig själv)

2) Om Anna Anka är nöjd med att vara ett "redskap", är det fel då? Nej! Varje människa har kontroll över sitt eget liv, och rätt att göra vad den vill med det. Och det är inte själva uppmärksamheten jag hyllar, det är hur hon lyckats provocera så många. Provokation är ofta svinkul, särskilt om det upprör PK-poliserna och jantelagsförespråkarna. Det sistnämnda har fru Anka lyckats med, och hon har förtjänat min beundran eftersom jag är motståndare till dessa två "grupper".

I fortsättningen - var vänlig sluta kommentera anonymt. Jag antar att du trots allt kan stå för dina åsikter? Gör det i så fall.

Tillägg:
Det här inlägget är naturligtvis ett sjukt misslyckande av undertecknad, eftersom jag tillåter mig själv att bli påverkad av två anonyma kommentarer. Men ibland måste man. Nu blickar vi framåt!

Jag beundrar Anna Anka

2009-10-20T16:47:00.006+02:00

Jag är nog en av de sista i vårt avlånga land som hörde talas om Anna Anka. När jag först lade notis om henne var alla runtomkring mig redan långt framme i diskussioner om vilken hemsk människa det är. Det är förstås hejdlöst kul. Grunden till allt Anna Anka-hat? Inget annat än avundsjuka.

Tjejen har för det första kommit bort från det skitland vi kallar Sverige och den fruktansvärt vedervärdiga mentalitet som förpestar detta samhälle. Hon bor i USA och lever ett gott liv med ungefär så mycket rikedomar som vi alla ligger och drömmer om. Hon visar sig i svensk TV, gör några uttalanden, och pang! Masshatet spöregnar över henne.

Hade jag lyckats uppröra så många med så lite ansträngning hade jag förmodligen avlidit till följd av överdrivet hånskratt. Det är en smula patetiskt att folk känner sig nödgade att spy galla över tjejen vid alla tillfällen, önska livet ur henne och proklamera hur mycket de hatar henne.

Hon nämnde någonstans att hon var mer bekväm med den amerikanska mentaliteten, där yttrandefriheten var ett vedertaget begrepp. Fullt förståeligt! I teorin sägs det att Sverige är ett land med yttrandefrihet och åsiktsfrihet, men sanningen är en annan. Begreppet "politiskt korrekt" sätter stopp för allt sådant. Det är förmodligen därför Anna Anka upprört så många - hon har sagt precis vad hon tycker, och det går inte an enligt de ignoranta PK-poliserna här i Sverige.

Om 100 år lär ingen minnas Anna Anka för att hon skulle vara en kvinnlig motsvarighet till Einstein eller något, men frågan är vem som är korkad egentligen. Jag säger: svenska folket.

Ett oerhört märkligt faktum

2009-10-19T12:44:00.004+02:00

(innan du läser: idén till inlägget kom mycket riktigt ur Åkessons omtalade debattartikel, men det här inget inlägg att varken prisa eller fördöma killens åsikter. Snarare är det inlägget riktat åt den vedervärdiga PK-andan som råder i Sverige.)
Jag kom till att tänka på en sak. Varför är det så tillåtet att dissa och förtala Scientologerna, men inte islam? Skulle jag ställa mig upp och skrika "Islam är korkat!", hade det genast regnat glåpord över mig, och jag skulle få en stämpel som sade att jag var rasist och främlingsfientlig. Därefter skulle jag förmodligen bli anmäld för hets mot folkgrupp.

Om jag istället skulle skrika "Scientologer är korkade!", hade ryggdunkarna haglat, jag skulle få medhåll på dussintals håll och förmodligen en och annan applåd. Öh?

Scientologin är väl en tro och en livsåskådning precis som islam, kristendom, buddhism osv.? Vad gör den värre än alla andra?

Missförstå mig inte nu - jag tycker Scientologin är skum, knäpp och helt otroligt korkad, och det med all rätt. Men varför det skulle vara ok att avsky den, men inte Islam finner jag en smula besynnerligt.

Världen är minst sagt snedvriden.

Deathcore-skolan

2009-10-14T22:59:00.007+02:00

Har du precis hört Job For a Cowboy, Suicide Silence och Bring Me the Horizon och tänkt - "sån där cool musik vill jag också spela!" Då har du kommit rätt! Följ punkterna nedan i ordning, så är du på god väg att få spela inför 14-åriga tjejer med kastrullkeps!

1.) Surfa in på www.911tabs.com och sök på Suffocation. Välj vilken låt du tycker har häftigast låttitel, och lär dig spela huvudriffet. Ta med dig riffet till närmsta replokal, och mangla det några gånger tillsammans med dina bandkompisar. Glöm inte bort tumregeln när ni gör era låtar: "ett riff - fjorton breakdowns". Vet du inte vad ett breakdown är? Lugn, det existerar ingen vettig beskrivning på det. Nöt bara E-strängen så mycket du kan, så räcker det långt.

2.) Hitta en sångare som låter som en sprucken gris och har svartfärgad snedlugg. Säg åt honom att kamma luggen en centimeter längre åt sidan, och vips - han är perfekt! Glöm inte bort att han enbart får lov att ha två "röstlägen": inhale och exhale. Om han bara klarar av det ena, så är det inga problem. Ingen klarar av att skilja de två åt i ett blindtest.

3.) Ta på er färgglada kläder! Det ska inte vara svart och trist, utan rosa, turkost och Hello Kitty-aktigt. Tänk bort att alla andra i genren klär sig likadant, inbilla er istället att ni är unika.

4.) Slopa låttitlar som "Five Nails Through the Neck", "Stripped Raped and Strangled" och "The Time To Kill is Now" (tack Cannibal Corpse!). Döp istället era låtar till vilka lustigheter som helst som poppar upp i era huvuden. Tänk en korsning mellan Panic at the Disco's titlar och Pokémon, så har ni genast uppslag till ett dussin plattor!

5.) På scen är det viktigaste att ni hoppar och studsar. Hur bra ni framför era låtar hamnar låååångt ner på prioriteringslistan. Ta det lugnt - det är ingen i er publik som lyssnar efter hur det faktiskt låter, de är upptagna att springa runt.

6.) Sist - och viktigast - döp er till något klatschigt! Gärna av "three random words"-principen.

Fixar du alla punkterna? Grattis, du är garanterad en enorm fanbase bland fjortisar och deras efterhängsna killar!

"The rain falls up off the street, the clock turns back in retreat"

2009-10-12T17:29:00.003+02:00

Det är en synnerligen skön tanke att det finns en biljett i min ägo till Kents konsert på Malmö Arena i mars nästa år. Vad som är ännu skönare är att det är en av de utsålda ståplatsbiljetterna. Fick slå en pling till min far en knapp timme efter biljettsläpp och be honom ordna. Kom på att släppet var idag när jag satt på bussen in till skolan, alltså runt kvart över nio, och fick en smärre ångestchock. Allt löste sig, emellertid!

Funderar skarpt på att köra igång en ny blogg. Är duktigt trött på bloggtjänsten som är Blogger. Varför? Vet inte. Den saknar mycket jag kan tycka en bloggtjänst borde ha (eller så är det jag som är för blind för att hitta det).

"Somebody check my brain..."

2009-10-06T18:20:00.003+02:00

Ja, nya Alice in Chains-skivan är svinbra. Var det någon som väntade sig något annat?

Hur som helst - jag tänkte återge en småkul historia från min vistelse i Storbritannien häromsistens. Denna episod tog plats på kvällen fredagen 2e oktober, när jag och farsan var på HMV Hammersmith Apollo för att se Mott the Hoople (briljant konsert!). Under förbandet, en tjej vid namn Gemma Ray, stod det en äldre gubbe, förmodligen runt 60-65 år, bredvid mig och frågade om jag visste vad förbandet hette. Det gjorde jag.

När Gemma själv gick av scenen och hennes kompband skulle avsluta låten kom gubben med det klockrena utlåtandet:

"Take them with you, for goodness sake!"

Vidare kom han och jag att diskutera lite, och gubben hade helt klart varit med om en del rockrelaterat. Bland annat såg han Mott the Hoople öppna för Free någon gång under tidigt 70-tal. När Free gick på skrek publiken fortfarande "We want Mott!", och Free lyckades inte spela sin första låt, eftersom de blev utbuade och överröstade. Gitarristen Paul Kossoff (för övrigt en av de fem bästa gitarristerna som någonsin bändat en sträng) fick då tecken från deras manager att de skulle öppna med "All Right Now", deras mest kända låt och än idag en enorm rockklassiker, för att täppa till truten på publiken. Inte ens då gick det.

Gubben gillade inte Mott the Hoople från 1972 och framåt, från när "David Bowie got a hold of them", och han nämnde flera "obskyra" låtar från deras fyra första plattor han hoppades att de skulle lira. Jag minns ingen av de han nämnde, så jag vet inte om hans önskan gick i uppfyllelse. Däremot vet jag att spelningen var fantastiskt bra, och även om de lirade mest från den eran han inte gillade, så tror jag knappast att han blivit besviken.

Kul detalj.

"You have to give me everything - but everything is not enough"

2009-10-05T16:46:00.002+02:00

Igår kväll steg jag in genom dörren efter att ha kommit hem från tre dagar i Edinburgh och en vecka i London. Vilket nerköp. Kl 19:00 är man i London, fyra timmar senare i Svedala. Suck...

Hur som helst - vistelsen där borta var förstås angenäm. Edinburgh - mycket fin stad och London är förstås världens grymmaste ställe. Väl där var det centrala förstås skivköp, och inte mindre än 41 nytillskott till skivsamlingen införskaffades:

Alice in Chains - Black Gives Way to Blue
Burn the Priest - s/t (Lamb of Gods föregångare)
Deftones - s/t
Deftones - Around the Fur
Deftones - B-Sides and Rarities
Depeche Mode - Ultra
Depeche Mode - Violator
Depeche Mode - Playing the Angel
Disturbed - The Sickness
Disturbed - Indestructible
Johnny Cash - At Folsom Prison
Bob Dylan - Another Side of Bob Dylan
Bob Dylan - Oh Mercy
Bob Dylan - Blonde on Blonde
Bob Dylan - Modern Times
Bob Dylan - The Times They Are A-Changing
Bob Dylan - Desire
Free - Fire and Water
Gallows - Orchestra of Wolves
Melody Gardot - Worrisome Heart
The Gaslight Anthem - The '59 Sound
Green Day - Waring:
Green Day - Dookie
Green Day - International Superhits
Green Day - Nimrod.
Green Day - Bullet in a Bible
Green Day - Insomniac
Robert Johnson - The Complete Recordings
Joy Division - Unknown Pleasures
Joy Division - Closer
Lamb of God - New American Gospel
Machine Head - Supercharger
Mastodon - Blood Mountain
Mott the Hoople - Live at HMV Hammersmith Apollo 2009
Neurosis - Given to The Rising
Nile - Ithyphallic
Pearl Jam - Vs.
Threat Signal - Under Reprisal
Thursday - A City By the Light Divided
U2 - The Joshua Tree
Aaron Watson - Angels & Outlaws

Fredagen 2 oktober var det emellertid Hammersmith som gällde, då Mott the Hoople lirade för att fira sitt 40-årsjubileum. Det bevisade en sak - det ska till gamla gubbar för att rocka!

Skriver eventuellt fler rader om denna resa vid ett senare tillfälle. Stay tuned.

"Du stack ett hål i min kevlarsjäl"

2009-09-24T18:50:00.004+02:00

Har jag döpt ett inlägg efter en Kent-text tidigare? Tror inte det. Snudd på skandal. Nu har jag bättrat mig dock.

I alla fall - igår kväll hände något hemskt. Jag skulle växla pengar till pund på Forex på centralen i Malmö, och ställde mig vid en bankomat inne på centralen. Slog in koden och summan, och klickade i för minneslapp. "Var god vänta", sade skärmen. Någon sekund senare kom kortet ut, hela skärmen lös röd, det stod "tekniskt fel" och på minneslappen stod det något om att kontot konfigurerats.

"Jaha", tänkte jag, och gick till nästa bankomat för att testa min tur där. Nej, enligt den minneslappen hade jag just tömt kontot, och med andra ord hade de pengar jag hårt slitit för genom att i somras delat ut morgontidningar i ottan försvunnit från mitt konto. Resultat: inga växlade pengar för mig. Dessutom, så. Satans. Mycket. Ångest! Skulle fördriva någon timme inne i stan innan jag skulle möta en polare och gå på bio, och har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Situationen verkar dock lösa sig, gudskelov. Ska kanske inte ropa "hej" än, men jag ämnar inte skänka en tanke på detta under de resterande dagarna den här veckan och hela nästa vecka, då jag nämligen kommer befinna mig i Storbritannien. Blir skoj!

Bara för att: vi såg District 9 på bion, och den är skitkass. Se inte den, jag lovar att du klarar dig utan att ha slösat två timmar på något skräp av den kalibern.

I övrigt - Kent regerar.

"I can't live with or without you"

2009-09-22T21:35:00.005+02:00

Nja, titeln är väl inte särskilt talande för inlägget i sig. Bara är så att jag lyssnar på U2 just nu, och då passade det namnet. Enkelt som det! (varför har det uttrycket aldrig slagit igenom i det svenska språket?)

Ni vet uttrycket "ingen regel utan undantag"? Det i sig är ju en regel, alltså måste det ju finnas undantag från denna regel. Regler utan undantag, med andra ord. Men - då är de ju inga regler, eftersom det inte ges undantag, som ju är ett grundkriterium för en regel? En smula förvirrande, utan tvekan. Dock ej helt irrelevant, eftersom: uttrycket säger emot sig självt, och bör därför vara ogiltigt. Varför har ingen tänkt på det tidigare?

"...but we're not listening to you"

2009-09-22T00:03:00.003+02:00

Borde kanske göra något vettigare än att blogga. Har en intervju att lämna in, en recension att slutföra, ett projektarbete att börja på, en bok att läsa ut och skriva recension på, en Samhällsuppsats att skriva klart och lämna in, ungefär tolvhundrasjuttiotvå och en halv andra uppgifter att göra och så lite till...

Ja, jag finner det tillfredsställande att gnälla. Det bara är så.

Beträffande punkt tre där ovan (projektarbete): som jag skrev för... tja, några inlägg sedan, så har jag beslutat mig för att skriva en bok, och det börjar så smått dyka upp embryon till idéer som bokens handling kan kreera kring. Problemet ligger i att jag inte tror att någon av dessa lär ligga på min nivå att göra rättvisa...

Bara så att ni vet om det - The Ghost of a Thousand är förmodligen Englands bästa band för tillfället. Eller vaddå förmodligen, de ÄR det! Punkt.

"You and your high-top sneakers and your sailor tattoos"

2009-09-20T13:58:00.004+02:00

Igår uteblev dessvärre ett KB-besök för min del, vilket gjorde att jag missade Bonafides release-fest. Nåväl, har ändå sett bandet två gånger, så jag överlever. Som plåster på såren upptäckte jag istället ett helt otroligt fantastiskt band, vars genialitet märkligt nog undgått mina öron: The Gaslight Anthem!

En beskrivning av bandet som jag läst är "Bruce Springsteen provsjunger för The Cure, fast med mer aggression" (något bristfällig översättning), och till viss del stämmer det. Men å andra sidan är det korkat att begränsa bandet till en sådan beskrivning. Snarare är det så, att The Gaslight Anthem mer än något annat band idag är just ett rockband, och inget mer. Precis som på 70-talet, när ett band lirade rock, utan att begränsa sig till kategoriseringar och hålla tillbaka på originaliteten.

The Gaslight Anthem är originella. Idag tycks det adjektivet i musikform innebära att ett band blandar typ country, black metal och polka, men det är fel. Är det särskilt originellt att blanda typ sylt, chilisås och kaffe? Blandningen i sig kanske är ovanlig, men beståndsdelarna är ju stulna. Så är inte The Gaslight Anthem. De lirar helt enkelt musik på sitt eget vis, och är således originella på riktigt. Hatten av!

Ja, jag är ordentlig tagen av detta angenäma band. Var tvungen att släppa ut det någonstans.

In other news - på fredag lyfter ett plan från Kastrup till Edinburgh, och på en av stolarna kommer jag att sitta. Några dagar senare tas tåget till London. Blir garanterat kalas, London är världens coolaste stad.

"Don't waste your time cause the boy's bad news"

2009-09-10T21:19:00.008+02:00

För att fira bloggens 100-inläggsjubileum har jag först och främst döpt det jubilerande inlägget efter en Eagles of Death Metal-låt. Coolt, va? Tänkte det kunde vara passande i och med att jag i skrivande stund återupptäcker detta fantastiskt balla band.

Det andra jag tänkt fira med är helt i narcissismens anda. Nämligen är det så att jag bjuder er på några av bloggens fränaste inlägg. Inte i sin helhet, men i småtrevliga potpurri-versioner. Here goes...:

I november ifjol tog jag mig till Köpenhamn för att spana in Slipknot live för första gången. Detta sammanfattades i ett blogginlägg modell längre ett par dagar senare. Fortfarande tycker jag att det är ett roligt inlägg.
"Väntan på att de ska ställa om scenen blir dock oväntat lång, och som om inte det vore nog har de mage nog att spela urusel pausmusik, i stil med disco och 80-talspop (!), som sänker stämningen. Men vi roar oss i alla fall med att skrika efter Britney Spears och sjunga på gamla klassiska pojkbandshits (Backstreet Boys ”Show Me the Meaning of Being Lonely” är jävligt rolig vid rätt tillfälle, som detta)." Läs hela inlägget här

Jag får ofta utstå kritik för att jag svär för mycket. Den frustration från min sida det frambringar gav jag utlopp för i ett av bloggens allra första inlägg.
"Det faller sig som sagt naturligt att lägga in ett "fan" där det egentligen inte behövs eller använda "jävla" som en positiv förstärkning vid många tillfällen." Läs hela inlägget här

Att spy galla över saker och ting å det fegaste här på bloggen finner jag tillfredsställande, och i januari i år var det Skånetrafiken som fick utstå mina glåpord, i ett inlägg döpt efter en fantastisk Alice in Chains-låt.
"Jag anklagar Skånetrafiken för låta sitt maktmissbruk anta helt otroligt oacceptabla proportioner. I en rättvis värld hade det varit kollektivtrafikföretagen som drabbats enorma kriser, inte skivbolag eller biltillverkare." Läs hela inlägget här

En av de bästa dagarna i mitt liv var den 7 mars 2009. Nämligen så var det som så att jag den dagen fick intervjua Volbeat, ett av mina favoritband, backstage i Lund, och därefter se deras konsert. Fantastisk upplevelse och dito erfarenhet!
"Ungefär 16:30 leds jag in i ett omklädningsrum där Thomas sitter, och äntligen kan intervjun börja. Lite förvirrande blir det i början, då jag har svårt att förstå gitarristens grötiga danska, och han har lika svårt att begripa min breda skånska. Jag föreslår lite nervöst att vi kanske bör ta intervjun på engelska, något som Thomas (och inte minst undertecknad) verkar lättad över." Läs hela inlägget här

Ofta brukar jag, i förbifarten eller med tyngdpunkt på detta, nämna att NTI-gymnasiet är ett av herrens (vem det nu än må vara) allra sämsta skämt. Ett av de mest träffsäkra inläggen om detta jag gjort behandlade min dåvarande Svenska B-lärare.
"Personligen tycker jag att det är fel att eleverna ska göra uppgifter där resultaten ska spegla lärarens egna åsikter, vilket indirekt innebär att skiftande uppfattningar innebär lägre betyg."
Läs hela inlägget här

Det kanske roligaste inlägget jag skrivit var det som behandlade vad jag ansåg vara en konspiration. En synnerligen allvarlig sådan.
"Tillfällighet? Nej. Konspiration! Jag tror att Klaus Meine och Rudolf Schenker planerar att ta över världen - och de börjar med NTI-gymnasiet i Malmö." Läs hela inlägget här

Jag hatar deathcore (en dålig musikstil), och detta hat resulterade i ett inlägg från tidigt i somras döpt efter AC/DC:s kanske allra mest underskattade låt.
"Deathcore är kort och gott uttjatade, redan använda dödsmetallriff med krystade breakdowns uppstoppade i... ja, ni vet var." Läs hela inlägget här

Att dissa Tomas Ledin är nog det enklaste man kan göra. Men så dök det upp en recension i DN i somras som var så sjukligt klockren, att jag var tvungen att haka på. Jag menar, kom igen - visst förtjänar en fjant som Ledin en jäkla massa glåpord?
"Att nöja sig med kulturella upplevelser i form av "Allsång på Skansen", Joddla Med Siv och Tomas Ledin borde vara straffbart..." Läs hela inlägget här

Det är trevligt att gå på festival. Det är kul att kolla på konserter. Det är underbart att träffa sina idoler. Del två i min Malmöfestivalen-krönika från några veckor sedan behandlar samtliga tre ämnen.
"Efteråt blev det vildsvinskebab (satans halsbränna den tog med sig!) och Thåström. Och Pimme var sjukligt bra!" Läs hela inlägget här

Allra sist i denna lilla "Greatest Hits"-grej, har vi inlägget jag skrev samma dag som en Electric Wizard-konsert ångestladdat nog uteblev för min del. Det handlade om Holly Williams och country, och hur underbart detta är.
"Vad som är relevant är däremot att det är en otroligt bra skiva, och att jag förmodligen aldrig älskat country-musik mer än jag gör nu." Läs hela inlägget här

Sist: jag vet att folk kollar in på bloggen då och då, även om ni inte är så jäkla många. Men det spelar egentligen ingen roll. Låt mig bara konstatera: jag är glad att ni gör det, och fortsätt gärna med det! 100 inlägg... inte mycket att bli nostalgisk över, men ändå. Tack!

"Wash the stains away, come unto me again"

2009-09-08T22:36:00.002+02:00

"Antingen vill Gud utplåna det onda, men kan det inte. Eller så kan han det, men vill inte. Eller så varken kan eller vill han. Om han vill men inte kan är han maktlös, vilket går emot hans natur. Om han kan men inte vill är han ond, vilket också går emot hans natur. Om han varken vill eller kan är han både ond och svag och är alltså inte Gud. Men om han vill och kan, vilket är det enda som stämmer överens med vad han är, varifrån kommer då det onda och varför gör han inte slut på det?"
//Lactantius, 300e.kr.

Tänkte bara dela med mig av lite historiska tänkare, samtidigt som jag lyssnar på The Haunted. Enjoy.

"I'll leave the stars to judge..."

2009-09-07T22:36:00.002+02:00

Ganska exakt en vecka sedan jag senast ordade här. Som om det där är relevant information...

Hur som helst - det finns nog inget tristare än när det är torka på konsertfronten. Senast jag kunde le över att det framför mig fanns en scen där det kom bra musik ifrån var för nästan tre veckor sedan, då Thåström avslutade sin förträffliga spelning på Malmöfestivalen med "Du ska va' president". Sedan var jag av olika anledningar tvungen att skippa Electric Wizard i Köpenhamn (ångest, ångest, fetångest!), och jag tror inte jag lär komma iväg på The Willard Grant Conspiracy i Pölseland heller.

Men Mott the Hoople i London blir det garanterat, och det är ju inte fy skam! (ja, jag finner det barnsligt tillfredsställande att använda urlakade, kantnötta uttryck)

I övrigt har jag beslutat mig att som projektarbete i årskurs tre skriva en bok. Väljer mellan fiktion och något biografiskt beträffande mina musikaliska upplevelser (fast i ärlighetens namn.. vem fasen har intresse av sistnämnda?), och jag kan banne mig inte bestämma mig! Gosse...

"I finally found a love I think will last"

2009-08-31T19:50:00.003+02:00

Nej, titeln syftar inte på undertecknad, utan refererar till en textrad ur låten "A Love I Think Will Last", som återfinns på "Here With Me", senaste skivan av Hank Williams sondotter Holly Williams. Det gör givetvis att hon är dotter till Hank Williams Jr., och därtill halvsyster till Hank Williams III. Jag skulle dock vilja hävda att hon vida överträffar alla tre (med reservation för att jag aldrig hört Hank Jr.).

De senaste månaderna har jag genomgått en ganska så extrem period där countrymusik utgjort en väsentlig del av mitt musiklyssnande. Detta har pågått ungefär sedan jag upptäckte fantastiske outlaw country-snubben Jackson Taylor, och hans likaledes mästerliga skiva "Dark Days" (detta ägde rum den 9:e januari, enligt Last.fm). Sedan dess har jag upptäckt fler och fler artister inom genren, där förvisso ingen överträffat min extas över "Dark Days", men exempelvis Aaron Watson, Rhonda Vincent, Baskery, Calaisa (samtliga otroligt fantastiska artister/grupper!) har åtminstone kommit riktigt jävla nära. Nu har jag emellertid hittat en skiva som inom en snar framtid lär växa till att överträffa nämnda inköpsport till hästjazzen.

Jag kan inte sätta fingret på om det huvudsakligen är hennes underbara, kraftfulla och personliga sångröst eller de fantastiska låtarna som fick mig att för ett par sekunder sedan sätta igång "Here With Me" för tredje gången på raken, men det spelar föga roll. Vad som är relevant är däremot att det är en otroligt bra skiva, och att jag förmodligen aldrig älskat country-musik mer än jag gör nu.

Holly Williams heter tjejen, om ni redan glömt bort det. "Here With Me" heter skivan, och att påstå att den är värd att kolla upp kan vara århundradets värsta underdrift. Det är hennes andra skiva, då debutplattan "The Ones We Never Know" kom 2004, och det står klart att jag måste spana in den också. Är den bara en fjärdedel så bra som senaste släppet, så är jag nöjd.

"He's Making a Fool Out of You" är en vackert vemodig inledning, som utlovar precis de underverk som resten av plattan infriar. Lugnare låtar som "Birds" och "Alone" leder till ryckningar i tårkanaler, medan de lite mer tempofyllda bitarna som exempelvis "Mama" och "A Love I Think Will Last" inte alls skäms i jämförelse med sina mer melankoliska kollegor. Jag vill poängtera att här finns inte en dålig låt på hela skivan, utan allt är av högsta kvalitet!

Slutsats - kolla upp Holly Williams! Du lär knappast bli besviken (förutsatt din musiksmak tillåter country). Spotify, Myspace, Hemsida

(fotnot: jag vill bara tillägga att i ovannämnda skattjakt efter bra countrymusik har den läsvärda nättidningen Countrywood varit till ovärderligt mycket hjälp. Utan den hade Jackson Taylor, Aaron Watson, Rhonda Vincent med flera aldrig upptäckts av undertecknad. Tack!)

Lägg ner Sverige!

2009-08-30T17:58:00.006+02:00

Sverige är ett jävla skitland. Jag menar det! Vad i hela fridens namn är det för positivt med det här avlånga, penisliknande landet?

Demokrati? Blir väl mer och mer gränsfall ju längre tiden lider. Snart sitter väl Reinfeldts finger i brasan hos alla som uttrycker vilket pinsamt jävla skämt till statsminister han är. "1984" all over again.

Men det är mer än bara politiken. Sverige är ett land där majoriteten alltid har fel. Om man tillhör det maskulina könet så ska man förtryckas för det, annars är man en mansgris. Är man svensk ska man förtryckas för det, annars är man rasist. Är man heterosexuell så ska man förtryckas för det, annars är man homofob.

Låt oss analysera en situation som hände för några år sedan: Glenn Hysén befann sig på en krog någonstans, och en homosexuell man började göra närmanden och tafsa på honom. Hysén blev givetvis förbannad, och gav killen en lusing. Vad hände sedan? Hysén blev hatad av alla, och utpekad som - just det - homofob.

Men om vi skulle byta ut Hysén mot en 25-årig tjej, och den homosexuella mannen mot vilken heterosexuell kille som helst? Om killen skulle börja tafsa på henne, och hon skulle agerat likadant som Hysén gjorde, vilka repressalier skulle det fått? Hon skulle blivit hyllad, och reaktionerna skulle stavas "svinet fick vad han förtjänade".

Snedvridet? Utan tvekan.

Invandringen då, uttrycker man sig negativt om en person som inte är svensk, så är man uppenbarligen rasist. För ett par år sedan var det ett känt och erkänt faktum att kanske inte en majoritet, men åtminstone en mycket betydande del av brotten i Sverige begås av invandrare. Idag blir man hängd på grund av rasism om man inte blundar för detta.

Fyfan för Sverige. Fyfan för alla grupper som förvandlat Sverige till det skämt det numera är.

"I am an indestructible master of war"

2009-08-23T14:35:00.005+02:00

Ett tag sedan jag skrev något, men så har det blivit mycket med skolstart, sista jobbedagarna, Malmöfestivalen med mycket mera. Så jag tänkte att jag kör en sammanfattning av onsdagen och torsdagen på Malmöfestivalen.

Onsdag: Inleder med Bonafide, som jag tyckt illa om tidigare, men den här eftermiddagen svängde de ganska rejält. Mycket bra spelning, som var allra roligast i sista låten där Pontus Snibb traskade ut i publikhavet och faktiskt ut från spelstället och solade. Respekt!

En spelning med Bullet brukar vara ett säkert recept på framgång, så även denna gång. Överraskande nog slängde de in en fartfylld och superb instrumentallåt som övergick i "Speeding in the Night" någonstans mitt i setet. Jag saknade "The Rebels Return", annars finns verkligen inget att klaga på.

Därefter stötte jag och polaren på Hell Hofer ute i Folkets Park, och givetvis var det upplagt för en fanbild:
Gosse vad jag älskar Bullet!

Kvällens sista konsert för vår del var Dead By April, vars debutplatta är redigt bra, men vad jag förstått på snart sagt alla som sett dem live, så ska de vara usla på scen. Helt fel! Killarna var bra på att röja, och de var samspelta, tajta och engagerade. Finns inte mycket mer att begära egentligen. Trist dock med allt förinspelat tjafs: det måste inte låta som på skiva hela tiden! Och vokalisten Jimmie Strimell, som är en bra frontman, lämnade scenen alldeles för ofta när han inte sjöng.

Kul detalj: efter sista låten innan extranumret "Losing You" (vad annars?) drev gitarristen Johan Olsson med extranummer-grejen med att säga "Okej, gott folk. Nu ska vi gå ut bakom scenen och låtsas som att vi inte ska spela något mer, men det ska vi ju. Då ska ni skrika så mycket att vi måste komma tillbaka. Okej?". Svinkul!

(kuriosa: följande "kändisar" sågs ute bland civilsterna: Håkan Nyberg, trummis i Nationalteatern, Mats Nilsson, sångare i Rag-And-Bone, Orvar Säfström, samtliga medlemmar i Crazy Lixx i samlad tropp samt givetvis Hell Hofer)

Torsdag då, då var det upplagt för en skojig avslutning på festivalen för min del med The Sounds och Thåström. Förstnämnda gjorde bra ifrån sig, mycket bättre än den småsega spelning de gjorde på årets Arvikafestival, även om jag saknade "Hit Me!" bland låtarna.

Efteråt blev det vildsvinskebab (satans halsbränna den tog med sig!) och Thåström. Och Pimme var sjukligt bra! Killen har personlighet, karisma och röst så det räcker och blir över för ett dussin efterapare. I låtar som "Alla vill till himlen", "Kärlek är för dom", "Kort biografi med litet testamente" och inledande "Släpp aldrig in dom" var allting på topp, och helheten med ljusshow och scenbygge påminde mig om Nine Inch Nails spelning på Arvikafestivalen i somras. Så fantastiskt var det inte, men banne mig inte långt ifrån...

Sammanfattningsvis var årets Malmöfestival överraskande angenäm historia. Avsaknaden av unika bokningar gjorde inget när de bokade hette grejer som Bullet och Thåström. Om vi kör en liten enkel betygsättning:

Calaisa: 9/10
Anna Ternheim: 7/10
Bob Hund: 7,5/10
Bonafide: 6,5/10
Bullet: 9/10
Dead By April: 6/10
The Sounds: 8/10
Thåström: 9/10

Sådär någonting.

The story so far...

2009-08-18T14:46:00.005+02:00

Tänkte gå igenom lite snabbt vad som hunnits med på Malmöfestivalen hittills. Av vilken anledning? Vet inte. Sysslolöshet, kanske. Eller att jag behöver distrahera mig själv för att inte fokusera på smärtan i truten för närvarande (är det ett anställningskrav att man ska vara sadist för att bli tandsköterska?).

Hur som haver: i fredags började hela alltet, och det som sågs då var Calaisa. Helt ärligt så var det bland det bästa jag någonsin sett live. Det går inte att motargumentera att alla fyra tjejerna i bandet är otroligt duktiga musiker (dessutom så bör det ju vara guld värt om alla medlemmarna har bra sångröster...), och de tycktes otroligt glada över att få stå på största scenen och lira inför tusentals folk. Jag saknade "I'm Not Afraid" bland låtarna, men "I've Seen This One" var gränslöst fantastisk, och så var även guldlåtar som "Ready for the Storm", "Sisters in Arms" och "Sunday Paper". Oerhört bra!

Två dagar senare: Anna Ternheim på samma scen, och även om tjejen tycks ha en skopa förvisso överbyggd scenskräck så var hennes konsert en synnerligen angenäm upplevelse. Emellanåt tycktes hon vara nästan skrämmande inne i sin musik, och hennes låtmaterial är absolut värt sin vikt i guld.

Senare samma kväll äntrade Bob Hund scenen, och efter allt jag hört om deras kapacitet som liveband var jag givetvis förväntansfull. Blev jag besviken? Nja, inte besviken, men jag hade nog väntat mig med. Thomas Öberg är en grym och skönt tokig frontman, men att hela bandet lutar sig mot snubben och väntar sig att han ska göra hela jobbet är inte så jäkla bra. Lyckligtvis klarade Öberg av bördan, och en rolig konsert var det absolut.

Kvar på agendan: Bullet, Dead By April, The Sounds och Thåström. Så jävla dålig är uppställningen kanske ändå inte...

"Listen to the falling rain..."

2009-08-14T15:20:00.003+02:00

Att utse årets tio bästa plattor är en sak, det är relativt (nja...) enkelt att avgöra. Att bestämma vilka låtar som är bäst är en helt annan sak. Först och främst: om vi räknar med att ett album i snitt har 10 låtar, så behöver man inte vara Einstein, eller ens Robison-Emma, för att räkna ut att kandidaterna är några fler. Därtill - en platta håller i regel längre, man kan hålla en platta som sin favorit även om man växlar favoritlåtar på skivan. Just vilket spår man rankar högst växlar något absurt.

Men jag ska ändå försöka utse vilka låtar som kommit i år som påverkat mig mest, och som jag rankar allra högst (ingen särskild rangordning)

Thursday - You Were the Cancer (från plattan "Common Existence")
Maken till mäktigare albumavslutare får man leta länge, länge efter. Låten är dramatisk, episk, mångfasetterad, storslagen och framför allt hållbar. Refrängen är en regelrätt dräpare, känslan är dystopiskt futuristisk och de olika partierna sitter ihop som siamesiska syskon. Perfekt, ta mig tusan! Länk

Jackson Taylor - Sunset (från plattan "Aces 'N Eights")
"Dark Days" från 2007 kan vara min absoluta favoritplatta inom country-genren. Uppföljaren har förvisso ännu inte vuxit upp till sin äldre bror, men någon besvikelse är det då inte tal om. Den lugna, eftertänksamma "Sunset" framkallade vid premiärlyssningen en knipande känsla i bröstet, det ryckte i tårkanalen och varenda hårstrå ställde sig i givakt. Musik behöver inte skrika sig röd i ansiktet för att tilldelas en enkel-biljett till mitt hjärta. JT:s Myspace där låten finns

Mastodon - The Czar (från plattan "Crack the Skye")
Världens för tillfället bästa metalband har vuxit tillsammas med skivan "Crack the Skye" den senaste tiden, och skivans fjärde spår, eposet "The Czar", står som något av det bästa som komponerats denna sida millennieskiftet. De gränslöst talangfulla alkoholisterna berättar en historia som kompas av det bästa metalgenren har att erbjuda. Ner på knä och dyrka. Länk

Emil Bulls - When God Was Sleeping (från plattan "Phoenix")
Det är tråkigt med skivor som har en låt som är så mycket starkare än dess kollegor på samma plastbit. "Phoenix", senaste verket av tyska metalcore-pajsarna i Emil Bulls, är en sådan skiva, men dess mest minnesvärda monument har å andra sidan årets kanske mest klockrena refräng. Så är det bara.
(hittar tyvärr inte låten för avlyssning, men håll utkik!)

The Ghost of a Thousand - Knees, Toes, Teeth (från plattan "New Hopes, New Demonstrations")
Att blanda aggressiv, skrikig hardcore med svängiga riff á la en modern version av AC/DC kan tyckas vara en skum idé, men TGOAT har lyckats så väl med formeln att deras andra platta placerat sig på årets topp 5-lista. "Knees, Toes, Teeth" är kioskvältaren som borde snurra regelbundet på varenda radiostation värd namnet. Länk

Calaisa - I'm Not Afraid (från plattan "Grafton Street")
Andra plattan från Malmös finaste countryband är en oerhört trevlig stund, och överglänser debutplattan från samma håll med råge (och redan den var skitbra!). Vad jag förstått genom intervjuer med kvartetten så är "Grafton Street" än mycket ärligare platta än sin föregångare, och kanske är det så. Vad som däremot är självklart är att avslutaren på skivan är en synnerligen fin bit, och en av årets starkaste låtar. Spotify-länk

Jag kanske kommer på fler kandidater vid ett senare tillfälle. Vi får se. Stay tuned!

"Answer me for all that I'm asking, taking back what I've been missing"

2009-08-12T15:32:00.005+02:00

En del saker här i livet är sjukt okreddiga. Välja läsk istället för öl, frivilligt stiga upp innan lunchtid en ledig dag, påpeka att senaste Green Day-skivan är sjukt bra... det finns mycket att addera till den listan.

På senare tid har detta tillägg blivit alltmer påtagligt: att digga Dead By April. Varför? Tja, de lirar popmetal. De lirar hårdrock med Backstreet Boys-vibbar. De tilltalar fjortonåriga tjejer. Det är inte metal. Det är extremt ocoolt. Det måste man dissa!

Eller? Nej! Bra låtar är bra låtar, och sådana har Dead By April gott om. 13 stycken finns på deras självbetitlade debutplatta. Som sångaren Jimmie Strimell sa i en CloseUp-intervju ifjol: "det finns en pojkbandskille i oss alla". Det stämmer. Välskriven Max Martin-finess tilltalar en och etsar sig fast på hjärnbarken, just för att det är grymt skickligt komponerat.

Det handlar bara om man trångsynt viftar bort det, eller erkänner sig en smula okreddig. Utan att blinka väljer jag sistnämnda, och ser fram emot att se Dead By April på Malmöfestivalen om en vecka!

"In another source of light"

2009-08-10T18:12:00.003+02:00

Threat Signals nya snurrar just nu (eller nja, mp3-filer snurrar väl ändå inte...), och jag kan konstatera att Jon Howard och Pat Kavanagh bör känna sig stolta. Det är ändå inte varje år man kan stolstsera med att lira på två av årets bästa plattor heller? (den andra de lirar på är Arkaeas utsökta debut "Years in the Darkness").

In other news; jag kom precis på att det jag initialt tänkt det här inlägget skulle handla om är rätt så irrelevant och menlöst att klottra ner, än mindre att läsa om. Det har att göra med filosofiska idéer, teorier och frågeställningar, vilka jag förmodligen behöver läsa på mer om. Ska göra det. Snart.

"I've done the math enough to know the dangers of a second guessing". Älskar det citatet. Älskar texten det är hämtat från. Älskar låten texten är hämtad från. Älskar plattan låten är hämtad från. Älskar bandet som gjort plattan. Men oavsett all denna kärlek - citatet ifråga sätts på prov och kommer få sig några motargument i alla virrvarriga tankar jag har planerat att fylla skallen med. Stay tuned...

En stadsfestival på väg mot fördärvet

2009-08-08T14:19:00.006+02:00

Det kan ju bara vara Malmöfestivalen jag menar. För några år sedan: en annorlunda och bra stadsfestival, som inte bara bokade band som spelar överallt annars, utan som vågade lägga kosing på mer oväntade akter. Som hade ett utmärkt koncept med tre tältscener på Mölleplatsen i Malmö, där man kunde spendera en heldag och gå runt mellan de tre scenerna och se spelning efter spelning efter spelning. Som alltid garanterade en trevlig vistelse.

Nu, år 2009: en light-version, som bokar just de där banden man kan se 120ggr om året utan att resa särskilt långt. Som spridit ut sina scener å det orimligaste. Som placerat ett antal scener inomhus (för i helsike, det ska väl ändå föreställa en festival?!). Som jag nu rentav hoppas går i graven så snart som möjligt.

Låt oss jämföra de senaste årens uppställningar:

2007: Mayhem, Nifelheim, Testament, Mustasch, Sonic Syndicate (tja, sistnämnda ger väl i och för sig inga pluspoäng).
2008: Flogging Molly, Dropkick Murphys, Clutch, Opeth, Graveyard, Mike Patton & Mondo Cane (som jag snöpligt nog missade...)
2009: Bullet, The Sounds, bob hund, Calaisa, Thåström, Dead By April

Behöver jag kommentera? 2009 är direkt pinsamt. Inget fel på de jag räknat upp från årets line-up, förutom att möjligen bara Bullet kan konkurrera med tidigare år.

Att boka Mayhem och Nifelheim, som 2007, visade att bokarna hade lite stake. Att boka Flogging Molly och Dropkick Murphys som 2008 visade att de var smarta genom att satsa på stora band som drog ungefär samma publik. 2009 då? Det visar att de antingen är för fega för att våga vara annorlunda, eller att de bara blivit oengagerade och bryr sig skvatt intet om vilket uppställning de raggar upp.

Visst; Bullet ser jag fram emot att se igen (för 7:e gången), The Sounds hoppas jag gör bättre ifrån sig än vad de gjorde på Arvika, bob hund har jag faktiskt aldrig sett, så det blir skoj och Calaisa är ju grymt bra och lär bli kalas. Thåström och Dead By April har jag aldrig lyssnat på, så jag vet inte vad jag ska förvänta mig där. Sen funderar jag på att spana in Anna Ternheim också, men vi får se hur det blir med det.

Men är någon av dessa band/artister någon som man hoppar och jublar över att "Malmöfestivalen lyckades faktiskt boka dem!". Som man förmodligen inte lär få se igen på ett bra tag? Som känns unikt, oväntat och stencoolt? Nej. Och det var just det man förknippade med denna stadsfestival.

Pinsamt, Malmöfestivalen. Pinsamt.

"Do you know the enemy?"

2009-08-05T17:39:00.005+02:00

Självklart! Eller... jag känner till mycket här i världen som är potentiella fiender, kan bara inte bestämma mig för vilka/vilken som är mest passande att rikta aggression mot i denna sekund. Våldtäktsmän? Rasister? Trångsynthet? Kärnvapenhets? Allt lika hemskt, naturligtvis.

Men det vet vi redan. En annan fiende (ur min synvinkel, i alla fall) är den pinsamma medelmåttigheten som råder hos medelsvensson. Att nöja sig med kulturella upplevelser i form av "Allsång på Skansen", Joddla Med Siv och Tomas Ledin borde vara straffbart...

...och där var vi framme till tanken bakom detta inlägg, nämligen den här fullkomligt briljanta recensionen av Tomas Ledins spelning på Skansen häromsistens. Vad ska jag säga - allt man ogillar/avskyr med Tomas Ledin berörs i recensionen, på fyndigast möjliga vis.

Det hade kanske varit enklare att inleda inlägget så här:
"'Do you know the enemy?' - Ja, det gör jag, Tomas Ledin"
Men det hade varit lite för enkelt.

(klargörande: Jag tycker inte Tomas Ledin är sämst på något vis, och har inte för avsikt att leda en hatkampanj mot snubben. Däremot tycker jag att hans musik är vedervärdig, och hans huvudsakliga klientel är den typen av människor jag gillar att dissa, även om det kanske är lite av att slå in en öppen dörr... oh, well.)

Är Thursday världens bästa band?

2009-07-31T16:17:00.002+02:00

Nja, det vet jag inte riktigt, men däremot är jag tvärsäker på att "Common Existence" är årets överlägset bästa platta! Visst är skivans inkubationstid kanske inte den kvickaste, men när infektionen väl spridit sig, så är sjukdomen obotlig. Skivan är mångfacetterad, storslagen, dramatisk, emotionell och framför allt 110% kompetent i alla lägen. Dess närmsta medtävlare om priset "2009 års bästa platta", "Crack the Skye" av Mastodon och "21st Century Breakdown" av Green Day är båda två sjukt bra, men ingendera kommer i närheten av Thursdays nya.

Lyssna på Friends in the Armed Forces, den rakaste låten på plattan och den kanske allra mest smittande. Eller våga dig på You Were the Cancer, en helt gränslöst episk och storslagen historia, och utan någon som helst tvivel årets allra bästa låt.

Stilen kan kort och gott kallas emo. Post-hardcore finns det också gott om, likaså screamo. Inte att förglömma att ibland låter det indie á la Coldplay eller Radiohead. Låter det avskräckande? Skyll dig själv.

"Every day it feels the same but we know what we wanna do"

2009-07-25T19:12:00.004+02:00

"Nej, jag tänker inte köpa deras nya skiva, den är för dyr"

Drygare utlåtanden än så stöter man sällan på. Det är rätt lätt att ifrågasätta hur folk kan vara beredd på att lägga hundralappar, ibland flera tusenlappar på att se en konsert med ett band de absolut inte kan tänka sig köpa skivor av. Eller, som den gode Dave Gahan i Depeche Mode nämnde en gång, hur han diskuterat med sin son, som kunde tänka sig lägga 50 spänn på en latte, men inte det tredubbla på en skiva som en artist jobbat på i flera år. Löjligt, dels är latte en ganska äcklig dryck, dels har man så mycket mer glädje av exempelvis "Heading for the Top" av Bullet eller "Common Existence" av Thursday än vad man har av en kopp förstört kaffe.

"Sänk priserna till 99kr" brukar det heta, och jag är den första att skriva under på detta. Men frågan är ju om skivbolagen och artisterna hade tjänat så mycket mer på detta? Det säger sig självt att folk hade köpt fler skivor, men hade de lagt mer pengar på musikskivor? Det är sistnämnda fråga som måste bemötas.

Jag tror dock att mer pengar hade lagts på skivor om de varit billigare. Jag tar ett exempel:

Låt säga att jag knallar in på Skivlagret och ska köpa senaste Danko Jones-plattan, som kostar kanske 179kr. När jag betalar lägger jag fram två hundralappar till tjejen bakom disken, och får då 21 spänn tillbaka i näven. Alltså har jag lagt 179 spänn på skivor denna dag.

Men i ett parallellt universum kostar en fullprisskiva 99 spänn, och min motsvarighet i denna dimension knallar in på Skivlagret och ska köpa samma skiva. Den kostar 99kr, och han hittar en annan skiva han också vill ha, som även den kostar 99kr. Han lägger fram två hundralappar åt tjejen i kassan, och får tillbaka två kronor. Han har alltså lagt 198kr på skivor idag. 19kr mer än jag.

Jag tror alltså att skivbranschen dels hade sålt fler skivor, och dels dragit in mer pengar om skivorna varit billigare. Det är jag övertygad om. Så - sätt fart! Dumpa priserna!

Det är inte så enkelt, men frågan är om det kommer att lösas överhuvudtaget. Det ser onekligen mörkt ut...

"I seek the truth, the fastest man in town - the one who stands next in line"

2009-07-24T14:53:00.004+02:00

Har visst gått ett tag sedan jag skrev här senast... ok då, vad känner jag att jag behöver ta upp?

Nu är det förvisso ett tag sedan, men jag såg Little Feat på Mölleplatsen i Malmö häromveckan. Gratiskonsert (annars hade man nog aldrig stuckit dit), men en bra konsert var det onekligen. Svängde nåt så in i helvete, och gubbarna (bandet har trots allt funnits sedan 1969) är helt otroligt bra musiker. Bassisten Kenny Gradney fick Flea i Red Hot Chili Peppers att framstå som en stelopererad robot i jämförelse med flinkt basspel, och Richie Hayward är nog, tillsammans med Mastodons Brann Dailor, världens bästa trummis.

Sen blev det ju givetvis Metallica i Köpenhamn i måndags, och... ja, konserten var über, men jag kan inte släppa att setlistan sög så jädrans hårt! Jag menar, vem fasen vill höra "Turn the Page" istället för "Fade to Black", "Bleeding Me" eller "The Unforgiven"? "Harvester of Sorrow" och "Fuel" istället för, låt säga "Creeping Death" och "For Whom the Bells Toll"? Skandal...

Ikväll blir det emellertid en snabbvisit på Helsingborgsfestivalen för att spana in Bullet för tredje gången i sommar. Helt klart värt det - Bullet gör en aldrig besviken när de står på scen!

"All the young dudes, carry the news"

2009-07-19T17:02:00.003+02:00

Det här är så jävla enormt - jag innehar biljett till en av Mott the Hooples återföreningsspelningar i London! Helt sjuk känsla. Den 2 oktober, alltså spelning nummer två av de fem planerade, kommer jag att befinna mig på Hammersmith Apollo i London och se på när Ian Hunter, Mick Ralphs och resten lirar låtar som "All the Young Dudes", "Roll Away the Stone", "Honaloochie Boogie", "All the Way to Memphis", "The Golden Age of Rock'n'Roll" med flera (åtminstone hoppas jag att de lirar dessa låtar). Helvete vad grymt det kommer att bli!

Har förresten upptäckt en fantastisk sångerska - Melody Gardot. Jazz har jag gillat länge, men har aldrig uppskattat sångbaserad jazz, tidigare har det bara varit avantgardistisk instrumental jazz som fallit mig i smaken, typ Miles Davis och Charlie Parker. Men - den här tjejen är underbar! Nya plattan "My One and Only Thrill" är en av årets hittills bästa plattor.

" I've done the math enough to know the dangers of our second guessing"

2009-07-18T16:06:00.004+02:00

(bara så att ni vet det, så heter Tools bästa platta "Lateralus" och släpptes 2001)

Jag blev varse om vilket purt helvete livet kan vara inatt. Ut och dela ut tidningar, precis som vanligt. Det blåste, vilket inte är så kul. Det regnade, inte så kul det heller. Tidningen var skittjock, och det är rent infernaliskt. Jag trodde i min dumdristighet att jag ändå skulle få plats med alla tidningar på cykeln, och pang - allt blev en mardröm! Hela utdelningsrundan genomförde jag därmed i ren ilska, och det visade sig dock att det var en bra metod. Men jag föredrar nog att inte få någon anledning till att bli så överjävligt förbannad nästa gång.

In med Deftones i spelaren. "White Pony" är ett mästerverk till platta.

George Orwell for statsminister!

2009-07-16T20:39:00.002+02:00

Tänkte bara göra er alla uppmärksamma om vad som är att vänta den närmsta tiden. Hämtat från Piratpartiets nyhetsbrev, så visst är texten en smula vinklad. Men ändå - försök vrida detta till något positivt, den som kan!

"Det är EUs ramprogram för de kommande fem åren som svenska regeringen nu driver igenom, och som innehåller ganska omfattande inskränkningar i medborgarrätten. Exempel:

* Alla våra resor in och ut ur unionen ska registreras elektroniskt.
* Alla ekonomiska transaktioner ska övervakas för att hitta "misstänkta" transaktioner, och på samma sätt ska alla medlemsländer få reda på våra banktillgångar.
* Direktivet om fyra års fängelse för fildelare, och för internetleverantörer som accepterar dem, väcks till liv igen.
* Internet ska censureras, webbsajter ska stängas ner eller blockeras, officiellt för att bekämpa barnporr (men vi vet sedan tidigare att det är mycket annat som blockeras också, inklusive politiska sajter, och det används alltid som murbräcka för att etablera censur som princip).
* Så mycket övervakningsdata om möjligt om vårt privatliv ska spridas mellan myndigheter i hela unionen. Grundprincipen ska flyttas från "datat är skyddat" till "eftersom datat ändå är skyddat ska det spridas över allas Europas myndigheter", lite sarkastiskt.
* En ny sorts terroristhandling introduceras i lagtexten, "terroristprat", alltså regimkritiskt propagerande. Detta ska inte ha någon yttrande- eller åsiktsfrihet och terroristpratare ska aktivt hindras från att använda Internet. (Jag kunde inte föreställa mig att den svenska regeringen skulle slåss för att regimkritiker inte skulle ha åsiktsfrihet, att det skulle sjunka så långt. Men det är bara att läsa innantill.)
* Internetleverantörer ska kunna förklaras kriminella och deras IP-adresser ska kunna dras in. Mig veterligen har det aldrig hänt med postverk eller telefonbolag.
* Stockholmsprogrammet pratar om ett "Säkrare Internet". "Säkrare" i det här sammanhanget betyder alltid "censurerat".

Det här programmet tar väldigt mycket uppmärksamhet just nu, av förklarliga skäl. Det är alltså detta, bland annat, som den svenska regeringen för stunden arbetar med att försöka sätta som ramverk för EUs kommande fem års arbete." //Rick Falkvinge

Nå, låter det bra, tycker ni?

"Oh radio man, would you please play that song"

2009-07-13T20:32:00.004+02:00

Jepp, det är Volbeat i spelaren nu. Gosse, vilka låtar Poulsen komponerat... så fick jag det sagt också.

Det är sannerligen inget angenämt jobb att dela ut morgontidningar. Först och främst, om söndagar är "herrens dag", så är det bara att dra slutsatsen att han där uppe hatar oss. Vad är vitsen med att trycka upp en så pass enorm tidning som det görs på söndagar? Inget annat än sadism. Men imorse då, måndag, tunn tidning, lätt och bra. Men det regnade. Och jag fick punktering på cykeln. Och jag misstänker att jag delade ut fel tidning åt ett dussin abonnenter. Hemskt är vad det är.

Hur som helst - gratis är gott, om någon mot förmodan missat det. Imorgon spelar nämligen Little Feat gratis på Mölleplatsen i Malmö, och jag kan förvisso inte påstå mig vara ett hardcore-fan av dessa gamla sydstatare, men bra musik har de sannerligen gjort, så ja - självklart är man där!

Har jag skrivit någon gång hur mycket jag hatar Svedala och dess pinsamma ursäkt till musikfestival Sommarrocken? Well, i fredags var jag där ändå. Tittade först på The Refreshments (som svängde bra, men var en smula enformiga), sedan på Bullet (kan vara världens roligaste liveband!) och sist på Backyard Babies. Dregen & Co gjorde en mycket bra spelning, så ni vet det. Men publiken...

Alltså, jag kan givetvis inte begära att alla ska gilla Nässjös stoltheter, men det var ändå pinsamt lite folk framför största scenen. Och hav i åtanke att det rörde sig om en headliner. Löjligt glest mellan folket, och de flesta som var där brydde sig inte ett skvatt om bandet. De var mer intresserade av att fotografera sig själva och konversera om oväsentligheter. Därtill var ljudet rent löjligt lågt. Det var inte utan att man tyckte synd om Backyard Babies, som gjorde en jävligt bra spelning, men som de urbota korkade inavel-bönderna i Svedala inte hade vett nog att inse.

Så fick jag ännu en anledning att formligen hata Svedala. Som om det behövdes. Vore jag statsminister skulle stället jämnas med marken och alla Joddla Med Siv-fans skulle lobotomeras. Eller åtminstone erhålla en enorm kvantitet koblaja innanför kragen.

"Speeding in the night, makes me feel alive"

2009-07-09T17:43:00.004+02:00

I en rättvis värld hade ett band som Bullet sålt miljoner skivor och sålt ut Ullevi, Wembley, Madison Square Garden med mera. Tänk efter - här har vi ett band som gör det de verkligen vill göra, det vill säga rocka så rejält det bara går, och totalt ignorera allt vad trender heter. De blir beskyllda för att plagiera AC/DC och Accept med flera, men spelar det någon roll? Killarna lirar den musiken de gillar, den musiken de vill höra, och fan vad de gör det bra!

Det finns nog inget liveband som får en dra på smilbanden lika mycket som Bullet. Imorgon intar de minsta scenen (orättvist...) på den patetiska Svedalarocken. Det faktum att deras speltid krockar med alla inavlade Svedalabönders gudar tillika tillställningens eviga husband Joddla Med Siv lär innebära att det bara kommer vara ett fåtal vettiga människor som kollar på Bullet. Som John Fogerty konstaterade på sin senaste (och klart oumbärliga) studiogiv "Revival": "It ain't right..."

Dessvärre är det bara femte gången jag får se Bullet uppträda, men knappast den sista. Bandet ska ju verkligen lira överallt i sommar. Så - förhoppningsvis kommer de i september att ha typ tredubblat sin fanskara. För det förtjänar de.

"Take a look to the sky, just before you die"

2009-07-07T19:43:00.006+02:00

Det här inlägget kommer att handla om Metallica. Ett av världens bästa metalband. Jag vet inte riktigt varför jag känner mig tvungen att skriva ett inlägg om Metallica, än mindre varför jag skulle göra det just nu. Vad vet jag - "Ride the Lightning", som snurrar just nu, har väl en inverkan på mig.

Hur som helst: en kvick och enkel diskografigenomgång:
Kill 'em All (1983, 9/10)
Min första platta med bandet. Låtar som "Hit the Lights", "Metal Militia" och "The Four Horsemen" är bland det bästa de gjort. Soundet är sjysst, produktionen okej (om än utdaterad) och bortsett från det trista bassolot "Anesthesia - Pulling Teeth" är varenda låt grymt bra.

Ride the Lightning (1984, 10/10)
Enligt min mening deras bästa platta, och en av de bästa metalplattorna någonsin. "Creeping Death" kan mycket väl vara min absoluta favoritlåt med Hetfield & Co, men det hör till saken att ingen låt (nej, inte "Escape" heller) är ens i närheten av att vara värd mindre än 9,5 av 10 på betygsskalan. Tidlöst mästerverk!

Master of Puppets (1986, 9/10)
Något överskattad, om än ändå en klassiker. Jag håller "Battery" som dess största stund, och ett av bandets allra finaste ögonblick. "Orion" kan jag tycka inte lever upp till sitt rykte, men visst är den välspelad och otroligt bra. Titelspåret är därtill genialt. Näst bäst i diskografin.

...And Justice for All (1988, 4/10)
Var det någon som sa överskattad? "Harvester of Sorrow" och "One" är bra låtar, resten på den här skivan är i princip skräp. Metallica är inte Pink Floyd, och bör hålla sig till det de är bra på - metal, inte musiker-musik. Det mesta på skivan är faktiskt rent ut sagt anskrämligt.

Metallica (1991, 7/10)
Rejäl uppryckning, dock inte i närheten av de tre första. "Enter Sandman" är egentligen en tung och välskriven metaldänga, men den lider av att vara så pass sönderspelad att den numera känns lika tung som "Staffan Stalledräng" eller något. 12 låtar borde kortats ner till 8 eller 9, för en jämnare helhet. Balladerna "Nothing Else Matters" och "The Unforgiven" är faktiskt bäst.

Load (1996, 6/10)
Helt otroligt mycket bättre än sitt rykte. Det finns några riktigt, riktigt bra låtar på den här skivan, exempelvis den minst sagt fantastiska "Bledding Me" och "Ain't My Bitch", och även om skivan är för lång och spretig, så är den ändå värd att spanas in. För en bra skiva är det.

ReLoad (1997, 5/10)
Tydlig lillebror till "Load". Liksom sin brorsa är det en bra, fast alldeles för ojämn skiva. "The Memory Remains" och "Unforgiven II" är redigt bra låtar, resten är faktiskt inte mycket mer än "bara" bra. Ändock bra musik.

St. Anger (2003, 8/10)
Existerar det en mer hatad skiva någonstans? Jag personligen älskar "St. Anger", och tycker att det råa garagesoundet i kombination med den totala ilskan och de grymma låtarna resulterar i en väldigt bra skiva. Lyssna på riffet som kommer 3:46 i "Sweet Amber" - är det inte gåshudsframkallande, så säg?

Death Magnetic (2008, 7/10)
Ljudet är alldeles för maxat och överdrivet (raka motsatsen till "St. Anger", om man så vill), men det finns några riktigt bra låtar på den här skivan. Exempelvis inledande "That Was Just Your Life", riffkavalkaden "All Nightmare Long" och den episka "The Day That Never Comes". Vissa låtar är något för långa, och skivan som helhet är alldeles för utdragen, men överlag är den ändå mycket bra.

Jag längtar tills jag får se Metallica inta Köpenhamn tillsammans med Mastodon och Lamb of God den 20e juli. Om mina drömmar går i uppfyllelse så lirar Metallica dessa låtar i den här ordningen:
01. Battery
02. All Nightmare Long
03. For Whom the Bell Tolls
04. Creeping Death
05. Fade to Black
06. St. Anger
07. Broken Beat & Scarred
08. Sweet Amber
09. Bleeding Me
10. Fight Fire With Fire
11. Some Kind of Monster
12. The Unforgiven
13. Leper Messiah
14. Metal Militia
15. Nothing Else Matters
16. Frantic
17. Hit the Lights
Extranummer:
18. That Was Just Your Life
19. The Four Horsemen
20. Master of Puppets

Det kommer naturligtvis aldrig att hända, men man kan väl få drömma lite?

"The secrets of stars hide within the grey"

2009-07-05T18:10:00.005+02:00

Jag uppdaterar bloggen alldeles för sällan och alldeles för oregelbundet. Har det och göra med att jag skaffat mig ett liv och därmed inte har tid med något så pass meningslöst (för det är det väl egentligen...) som att sitta och blogga? Inte så säker på det. Men hur som helst - här kommer något i alla fall.

Kan fortfarande inte släppa hur jävla bra Neurosis var på Debaser i måndags. Neurosis är ett av världens bästa band, och det är bannemig inget annan än skam och vanära att inte fler insett det. Men å andra sidan kan vi fans, vi frälsta, känna oss lite extra alternativa då. Inget jag känner något behov av precis, men bevisligen finns det många som verkligen måste vara så annorlunda som möjligt. I så fall - lyssna på Neurosis! Det bevisar då två saker - att du är alternativ och att du är en intelligent människa. Ja, det är bara intelligenta människor som lyssnar på Neurosis.

Men dagen efter då, i tisdags, hände det också något kul. Nämligen så begav jag mig till Pildammsteatern i Malmö och kollade på den svenska syskontrion Baskery, som lirar (enligt konferencieren) en blandning av country, punk och killbilly. Jag nöjer mig med den förstnämnda termen. En otroligt trivsam konsert var det i vilket fall som helst, och att tjejerna lyckades övertyga snart sagt hela den semesterfirande picknickpubliken om sin storhet är värd en väldig massa respekt. Även detta band förtjänar mer uppmärksamhet.

Torsdag - endagsvisit på Arvikafestivalen, av EN anledning: Nine Inch Nails. Vi såg The Sounds, och de var bra (men extranumret "Living in America" var skitbra, och visade att det knappast var bandets bästa spelning). Vi såg Opeth, och de gjorde samma konsert som på Metaltown, fast liiiite bättre. Vi såg The Mars Volta, och de lyckades övertyga mig - ända tills sista låten. Hur jäkla lång var den, 30 min? Vi såg Bullet, och de röjde lika bra som de brukar.

Och vi såg Nine Inch Nails. Ett av mina favoritband. Första gången jag såg dem på scen. Förmodligen sista också (bandet ska, som bekant, "försvinna ett tag"). Det infriade alla mina förväntningar. Setlistan var fantastisk (om än med alldeles för lite från "With Teeth"-plattan). Uppträdandet var fantastiskt. Trent sjöng fantastiskt. Responsen var fantastiskt. Banne mig, allt var fantastiskt! Jag gillar inte att vara totalt oförmögen att komma med något negativt, men jag får kapitulera i detta fall. Nine Inch Nails - världens 4e bästa band!

Nu är det emellertid lugnt på konsertfronten ett tag. Skönt på ett sätt, übertråkigt på ett annat. Hur som haver - jag håller er uppdaterade.

"On a day like this, it shows who you really are"

2009-06-30T15:28:00.005+02:00

På midsommarafton var jag i Köpenhamn och kollade på en grym show signerad AC/DC, och i fredags och lördags var det så dags för Metaltown i Göteborg. Borde kanske ha skrivit lite om det här, men av olika anledningar har det inte blivit så. Därför bjuder jag på lite snabb betygssättning av de banden jag såg på Metaltown:
Kongh: 6/10
Municipal Waste: 8/10
Hatesphere: 4/10
Volbeat: 9/10
Disturbed: 7/10
Slipknot: 9/10
Evergrey: 7/10
The Haunted: 8/10
August Burns Red: 5/10
Bring Me the Horizon: 4/10
Mustasch: 8/10
Opeth: 6/10
Cult of Luna: 9/10

Hur som haver så var självaste Neurosis i stan igår. På förhand titulerade jag det som "årets mest självklara konsertbesök", och i efterhand kan jag inte annat än citera Strindberg: "Det är synd om människorna". Alltså de människor som inte var och kollade på konserten. Det var nämligen en helt otroligt grym upplevelse! Jag tror att jag ska tatuera ett porträtt av Steve von Till på ryggen.

Bandet dök upp till Debaser ungefär samtidigt som jag, det vill säga lagom till det planerade insläppet kl. 19:00, och alltså var hela evenemanget duktigt försenat. Närmare en och en halv timme efter utsatt tid gick Neurosis på, men det var helt klart värt väntan. Det klassiska uttrycket brukar vara "den som väntar på något gott väntar aldrig för länge", men personligen brukar jag hävda att "den som väntar på något gott väntar alltid för länge". Nu skulle jag nog hävda att det korrekta uttrycket bör lyda: "den som väntar på något gott väntar alltid för länge - om man inte väntar på Neurosis". Enkelt som det.

Ikväll blir det i alla fall en betydligt stillsammare konsert, nämligen den svenska syskontrion Baskery på Pildammsteatern. Har man en svaghet för country så har man... förstörde jag min metalcred nu? (i den mån att jag hade någon)

"Your god is dead... and no one cares!"

2009-06-24T22:06:00.003+02:00

Finns det någon känsla som är ballare än den som inbegriper att känna sig sjukt peppad? Har svårt att tro det. I övermorgon bär det av till Metaltown, och idag har jag taggat till Volbeat och Mustasch - som båda garanterat kommer att göra grymt bra konserter, precis som de brukar. Veckan efter - Arvika och Nine Inch Nails! Kan det bli bättre?

Jo, det kan det, givetvis. Det hade varit så mycket bättre om Arvikafestivalen hade kunnat tilldela Trent Reznor mer än ynka, löjeväckande 75 minuters speltid. Jag menar, NIИ är trots allt headliner, och det är den förmodligen sista Sverigespelningen någonsin (eller åtminstone på ett par år, eftersom Trent ska ägna sig åt annat, den närmsta tiden). Och han ska ta avsked av sina svenska fans på 75 minuter? Jag gjorde lite snabb, ytlig och i sig inte särskilt tillförlitlig matematik, och på den tiden lär det inte hinnas med mer än 16-17 låtar, och det förutsätter att mellansnack skippas och låtarna framförs utan något utdraget eller så. Löjligt, eller hur?

Men men, jag ser ändå givetvis fram emot det. Pepp!

"...and it's a rock'n'roll damnation"

2009-06-16T19:50:00.003+02:00

Det finns få musikstilar här i världen som jag verkligen avskyr. En av de är techno, trance, rave och liknande synonymer. En annan är deathcore. Låt mig förklara det sistnämnda: vem behöver egentligen en genre som enbart står för generiska, likaljudande band med löjliga namn och trångsynta, ignoranta och rentav korkade fans?

Deathcore är kort och gott uttjatade, redan använda dödsmetallriff med krystade breakdowns uppstoppade i... ja, ni vet var. På sätt och vis är det ganska korkat att ge dessa band en egen kategorisering, eftersom det verkligen inte är något nytt och annorlunda de sysslar med, men å andra sidan är det bra att avskilja dem från death metal-genren.

För dödsmetall är helt enkelt simpel och bra musik, typ AC/DC fast råare (tack Nicke Andersson för den beskrivningen!). Förvisso finns det band som Cryptopsy, Nile och Behemoth som sysslar med vidareutveckling och progression av genren, men det är fullt naturligt att en stil successivt tas längre och längre.

Där är deathcore raka motsatsen. Den är inte framåtskridande. Inte ens bakåtsträvande. Den står helt enkelt stilla! Det enda som sker är absurt söndernötande av E-strängen, lite sprattlande vid dubbelkaggarna, ett "breakdown" och en massa skrikande utan botten och resonans, som får de insnöade fansen att tjata om inhale och exhale och liknande irrelevant tjafs. Allt förklätt i en toktriggad och lufttät ljudbild.

Man kan likna deathcore-band vid en slags motsats till "Kejsarens Nya Kläder". Kläderna finns där, och är tjusiga så det förslår, men det finns ingen kejsare i dem. Precis så är deathcore. Det låter mycket och det fungerar utmärkt att mosha till, men finns det någon mening med musiken? Någon tanke? Något djup? Ens musik att lyssna på? Knappast.

Förhoppningsvis dör trenden ut lika snabbt som den dök upp.

"I love this game, don't need a head start anyway"

2009-06-13T16:29:00.003+02:00

Well, ja. Backyard Babies är ett otroligt bra band. Mainstream? Kanske. Men vem bryr sig, egentligen? Det går inte att förneka att låtar som "A Song for the Outcast", "Nomadic", "One Sound", "My Demonic Side" med flera är synnerligen bra sådana. Var bra på KB i våras (min muzic.se-recension bör undvikas, då den är alldeles för kritisk), och lär säkert bli kalas på Svedalarocken i sommar.

Svedalarocken är långt ifrån det enda i konsertväg som kommer att göra min sommar. Om mindre än en vecka är det så dags att äntligen få se AC/DC i Köpenhamn, och veckan efter blir det Metaltown. Kanon! Måndag och tisdag veckan efter ska det spanas in Neurosis respektive Baskery i Malmö. Och torsdag 2 juli (vi är fortfarande på samma vecka) bär det av till Arvika för att se Nine Inch Nails innan Trent Reznor pensionerar sig (eller vad han nu tänkt göra).

Mer? Givetvis! Svedalarocken kommer härnäst, och därefter ska den otroligt grymma uppställningen Metallica, Lamb of God och Mastodon ses i Köpenhamn. Och det får nog bli en debut på Helsingborgsfestivalen också, bara för att se Bullet så mycket som möjligt.

Det blir en del konserter i höst också. Green Day, Amon Amarth och Behemoth, bland annat. Men mer om det tids nog.

"Send me an angel" - The Big Scorpions Conspiracy!

2009-06-09T20:21:00.007+02:00

Jag börjar tro att det är något av en liten konspiration! Scorpions - ett band som varit ur mitt medvetande sedan, låt säga, 2005 - har idag återvänt till min lilla värld, i det mest oväntade sammanhanget! Så pass oväntat att de inte kan vara något annat än en konspiration. Låt mig berätta.

Vi skulle nämligen måla om i klassrummet (sjukt korkat för övrigt, vad är det för fel på en rosa Playboy-kanin målad på väggen?), och på bergsprängaren spelades det radiokanalen Rockklassiker. Ur högtalarna strömmade det helt plötsligt, efter att både klassiker som Rainbow - Since You've Been Gone och Kent - Kräm (Så nära får ingen gå), den småkåta mysballaden "Send Me An Angel" - signerad tidernas coolaste tyskpervon Scorpions! Ingen konspiration ännu, jag vet, men det kommer.

Vad som förvånade mig var att vår idrottslärare och klassföreståndare, som är av den stora, skäggiga typen, började sjunga med i "Send Me An Angel" - och han kunde vartenda ord! "Jasså du gillar Scorpions?" frågade jag. "Nja, jag är väl mer åt AC/DC och Whitesnake", svarade han, varpå jag nickade. Men sen sa han "Men denna låten tycker jag är jävligt cool!". Inte utan att man hajade till. Inte varje dag en idrottslärare tycker att en hemmafru-ballad signerad tyska sexfixerade dvärgar är "jävligt cool".

Nej, konspirationen är inte rodd i land än. Låt mig fortsätta.

Efter lunch skulle ettorna och tvåorna gå och bowla. Vad spelades i högtalarna när vi äntrade Big Bowl? Scorpions, naturligtvis. Men inte vilken Scorpions-låt som helst, utan - just det- "Send Me An Angel"! Tillfällighet? Nej. Konspiration! Jag tror att Klaus Meine och Rudolf Schenker planerar att ta över världen - och de börjar med NTI-gymnasiet i Malmö.

Det är faktiskt så att Scorpions är det brutalaste jävla metalbandet därute. Vad kan egentligen bli hårdare och råare än fem små kåta tyska gubbar som sjunger syntfluffiga ballader om änglar, ensamma nätter och om hur vi alla faktiskt lever under samma sol? Absolut ingenting!

Nu måste jag lyssna igenom några av mina gamla Scorpions-favoriter bara för det. Efter att "In Your Despite" av Despite snurrat klart. Sjukt bra platta, för övrigt. Intervjuade just deras sångare. Mycket trevlig kille!

En seger för demokratin

2009-06-08T20:33:00.004+02:00

Och inte bara för den, utan även för integriteten, friheten och viljan att genomföra en radikal förändring av den rådande samhällsordningen.

Jag talar givetvis om gårdagens EU-val. Som bekant fick Piratpartiet över 7% av rösterna, och det innebar fler röster än Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, FI, Sverigedemokraterna med flera. Tokigt? Galet? Besynnerligt? Inte då! Det bevisar en sak - det svenska folket vill inte att vi ska gå bakåt i utveckligen, utan är måna om sin integritet och vill inte att Internet ska illegaliseras.

Förhoppningsvis tar de sittande bestämmarna intryck av detta, och inser faktum (exempelvis att FRA och Ipred är korkade påhitt). Naturligtvis kommer de att göra detta inför nästa riksdagsval för att locka väljare, men i den bästa av världar hade de givetvis genomfört en permanent attitydförändring angående frågor som privatliv, utveckling och frihet.

"Let the purest stain of mind wash the virtue from your eyes"

2009-06-07T20:09:00.003+02:00

Slayer-dag idag. Vad det innebär? Tja, jag beslutade mig för att lyssna igenom de åtta senaste Slayer-plattorna idag. Nu tog precis "Diabolus in Musica" slut, vilket innebär att jag är inne på "God Hates Us All", en av mina personliga favoriter, och definitivt den mest underskattade Slayer-skivan.

Precis hemkommen från att ha röstat. Övningskörde dit (syrran var skitskraj hela vägen i baksätet), och det gick fint. Så - då har man röstat för första gången, och visat sitt stöd för Piratpartiet.

Enfrågeparti, säger ni. Jag säger som PP gjort flera gånger - visst är det bättre att vara ett enfrågeparti än ett nollfrågeparti, som snart sagt varenda etablerat parti är numera. Dessutom går det hela längre än att bara få lov att ladda ner senaste Eminem-plattan utan att bli stämd. En röst på Piratpartiet innebär en röst på förändring, en markant protest mot den kampen för bakåtsträvande som de sittande 50-talisterna genomfört den senaste tiden.

Ångrar jag min röst? Aldrig i livet.

"He's the propetry of Jesus - resent him to the bone"

2009-06-05T11:40:00.003+02:00

Må så vara att jag döpt alldeles för många inlägg efter Bob Dylan-texter. Vad är det med den här bloggen och gamle Zimmerman egentligen? Vet inte riktigt. Kan det vara att han skriver sjukt bra låtar, som jag känner mig tvungen att lyssna på stup i kvarten? Kan mycket väl vara så.

Kändes inte nödvändigt att stiga upp så pass tidigt idag. Gick in i klassrumet klockan 09:59, typ, fick reda på att Filmkunskapen i eftermiddag var inställd, och gjorde en utvärdering av Naturkunskap-kursen och lämnade in läroboken. Sen var dagen slut. Tog bussen hem igen kl. 10:22. Häftigt. Mindre än en timme tidigare tog jag bussen in till stan. Lukrativt.

Ikväll blir det i alla fall en student att gå på. Vet inte riktigt hur pass mycket jag ser fram emot det, men det blir säkert jättebra.

"Fight fire with fire!"

2009-06-03T21:23:00.003+02:00

Har kört lite hemmamosh hittills under kvällen, eftersom jag maxat en Metallica-playlist/drömsetlist á 24 låtar. Det bara är så - Metallica är ett av världens bästa metalband. Gillar man inte Metallica så gillar man inte metal, helt enkelt. Och nej, de är ingalunda överskattade. Det tycks nämligen vara kutym att "avsky" bandet även om man så inte hört en ton framförd av Hetfield & Co...

Hur som haver - visst är världen orättvis? Och korkad? Häromsistens ombads vi lämna in en sånganalys på cirka en halv a4-sida på svenskan. Låten var en Björn Afzelius-låt som hette... typ "Fri som en fågel" eller något sådant. I min sånganayls nämnde jag att jag personligen inte tyckte låten var särskilt bra, kanske i något hätskare ordalag (notera att jag inte är dum nog att använda begrepp som "suger fett" eller liknande i betygsgrundande skoluppgifter).

Vad hände sedan när vi fick tillbaka uppgiften? Det stod ett med röd penna nerklottrat VG- på min analys. "Jaha", tänkte jag. Frågade givetvis läraren varför det placerats ett minustecken bredvid betyget, varpå hon svarade att "det var för att du var så kritisk". Eh - va?! Så om min musiksmak inte synkar med hennes, ska mitt betyg sänkas på grund av det? Det är faktiskt helt befängt.

Idag ombads vi dock skriva en utvärdering av kursen, och i min skrev jag bland annat följande:

"Att dränka elever i ens egna politiska åsikter är inte vad som ska ske i en skola i 2000-talets Sverige".

Vi har konstant fått utstå feministpropaganda från denna lärare, och tvingats göra uppgifter vinklade åt detta håll både en och två och ett dussin gånger. Personligen tycker jag att det är fel att eleverna ska göra uppgifter där resultaten ska spegla lärarens egna åsikter, vilket indirekt innebär att skiftande uppfattningar innebär lägre betyg. Rättvist?

Jag misstänker att min kursutvärdering kommer att sänka mitt betyg, och att kanske rentav rendera mig ett IG i Svenska B. Rättvist?

Det skulle förmodligen göra mig till en något ofrivillig martyr.

"There was a wicked messenger"

2009-06-01T17:17:00.003+02:00

I natt så var jag ute och genomförde en första tidningsutbärartur, och säga vad man vill - men att dag ut och dag in genomföra ett arbetspass kl2:30-5:00 är beundransvärt. Klart man struntar i om man väsnas lite när man släpper ner tidningen i brevlådan hos folk. Jag kan relatera till Allan Svenssons uppfattning om brevbärare, fast med tidningsbärare då.

Ska kanske nämna att det här bara var en "lektion" - jag följde egentligen mest efter handledaren, men imorgon (alltså inatt) ska tydligen rollerna vara ombytta. Ser delvis fram emot det, med viss bävan dock.

Så eftersom jag inte sjukanmälde mig från skolan, utan släpade mig iväg dit trots att jag kände mig något suicidalt lagd när väckarklockan ringde för andra gången på alldeles för kort tid, tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av att införskaffa tre nytillskott till skivsamlingen: "John Wesley Harding", "Shot of Love" och "Time Out of Mind" - alla tre av Bob Dylan.

"We'll just put some bleachers out in the sun and have it on Highway 61"

2009-05-28T22:37:00.003+02:00

Mm, jag vet. Sjukt slitet grepp att titulera inläggen med strofer ur Bob Dylan-låtar. Men så är gubbfan sjukt bäst också. Jag lyssnar, jag lyssnar och jag - trumvirvel - lyssnar, men aldrig tröttnar jag! Helt otroligt vad den mannen kan komponera, egentligen. Lugnt, akustiskt ("Girl from the North Country"), ledsam cowboy-country ("One More Cup of Coffee"), akustisk 11-minutare ("Desolation Row"), grymt skön feelgood-jazz ("Spirit on the Water"), rytmisk rock'n'roll ("Tweedle Dee & Tweedle Dum")... nej, fan vad Dylan är bäst! Grymt bra texter också. Tror min nya favorittext är "Highway 61 Revisited".

Kan ju nämna för er att jag ordnat sommarjobb i form av att bära ut morgontidningar under småtimmarna. 150 minuter i princip varenda natt under juli månad, vilket lär rendera en angenäm slant framåt september. Skitbra!

En kopp kaffe hade varit gott. "One more cup of coffee 'fore I go... to the valley below"

"You should have seen it in color..."

2009-05-24T16:36:00.004+02:00

Nyaste countryupptäckten heter Jamey Johnson. Bra låtar och en bra sångare. Lyssnar på plattan "That Lonesome Song" nu, och måhända att den är lite balladtät och såsig, den är bra ändå. Inte så att jag kan placera han jämsides mina favoriter Jackson Taylor och Aaron Watson, men bra nog ändå.

Har försökt leta fram setlistan till Woven Hands spelning på Mejeriet häromveckan, men utan resultat. Tyvärr. Men jag tror jag har hittat vad låten David Eugene Edwards med kompani öppnade med. En bra början i alla fall. Om någon läsare vet vad för låtlista det kördes på, så hör gärna av dig/er.

Var precis ute och övningskörde för första gången på... vad kan det vara... ett halvår, ungefär. Första gången i en Toyota, dessutom. Gick faktiskt väldigt bra, till min förvåning. Körkortet må fortfarande vara långt borta, men ändå.

"Oj vilken händelserik helg" tänker ni, i sarkastiska tankelag. Nej, det har faktiskt hänt mer nu i helgen. Men det tar jag kanske en annan gång. Jag nöjer mig med att konstatera att min nya 12mm-snagg är skitcool.

Kan de inte bara inse faktum?

2009-05-21T18:43:00.002+02:00

Nyligen gick nyheten om en ny datalagringslag ut. Ipred-snubbarna gjorde en tabbe redan från början när lagen inte tvingade operatörerna att lagra de uppgifter som ska krävas ut för att sätta dit en fildelare. Då var regeringen tvungen att köra igenom en ny lag som skulle tvinga operatörerna att lagra informationen i upp till sex månader. Men vad händer då?

Jo, lagen säger att uppgifterna bara får lämnas ut vid misstanke om allvarliga brott, till åklagare och polis. Alltså inte till upphovsrättsinnehavare - vilket från början var syftet med Ipred. (jag tänker mig att ett sådant här skratt passar in här).

Det är lika bra att de trångsynta föredettingarna till makthavare inser att Ipred-lagen är ett dåligt påhitt, och att det är lika bra att de lägger ner hela grejen. För de 50-talisterna som sitter och bestämmer över oss är inte tillräckligt insatta i det de förbjuder för att förstå sig på det hela, och därför kunna stifta fungerande lagar utifrån detta.

Min lilla profetia: om 15-20 år sitter det helt och hållet nya typer i riksdagen, och dessa har följt med hela IT-revolutionen och förstår därför situationen. De kommer även att kolla tillbaka på sina föregångare och tänka "Vad i helvete sysslade de med?"

"Late night at bus I see you, with barf on pants and cardigan"

2009-05-20T19:56:00.004+02:00

Avdelningen tips nu: Lundapunkarna i Pretty Whores har precis släppt sin debut-EP, och den anlände hos mig igår. Har gillat de sedan de släppte sin andra demo för typ ett år sedan (då hette de fortfarande Pretty Whores of Manhattan), och jag tror jag gillar de ännu mer nu!

EP:n är givetvis skitbra, med lika bra ös som på deras två tidigare demos, det är då inte tal om någon besvikelse. Nu har jag bara hunnit lyssna på skivan några gånger, så än är min favorit "Pistol in My Hand", som även återfanns på deras andra demo, men alla 8 låtar har sina sköna poänger.

Pretty Whores@Myspace
Pretty Whores hemsida
@Spotify

Kindly

2009-05-19T18:46:00.002+02:00

"Tears in this river wash over me, and no more can I hold back the pain. For the agony is what we've got, and what'll remain once the river is streaming no more."

"But you're gonna have to serve somebody..."

2009-05-19T18:33:00.005+02:00

Ett ständigt återkommande tema här på bloggen är vilken fantastisk typ Bob Dylan är. Hörde en låt från hans nya platta idag ("Beyond Here Lies Nothing" från "Together Through Life"), och helt ärligt är det ganska beundransvärt att en kille/gubbe (beror på hur man ser det) som släppte sin första platta 1962 fortfarande håller löjligt hög klass på sina låtar! Det bevisar att gammal är äldst och världsbäst.

"We're in this together now!"

2009-05-17T17:03:00.003+02:00

Nu vet jag inte om det här rätt ställe att göra reklam för något på, eftersom jag inte vet hur många som kikar in här (ni är i alla fall väldigt dåliga på att göra sken av er). Men - jag har hur som haver gått och blivit trendig, och både skaffat Facebook och Twitter. Sök på Sebastian Zweiniger (eller svenojer@hotmail.com) respektive sebbeZw och lägg till mig om ni själva är registrerade på någon av sidorna. Kan inte påstå att jag är överdrivet aktiv på något av ställena, men men...

Just ja, angående Twitter så kan jag nämna att vi skribenter på Muzic.se ska börja twittra lite om musik, givetvis. Traska in på Muzics Twittersida, vettja. Mer aktivitet där lär väl komma med tiden.

Nine Inch Nails är sjukt bäst. Bara så ni vet.

Ännu ett steg närmare diktaturen

2009-05-16T14:35:00.004+02:00

Det tar aldrig slut, verkar det som. När den redan från början löjliga och ogenomtänkta Ipred-lagen började gälla fann alla kryphål, som de sittande isterbukarna till politiker inte tänkt på. Exempelvis fanns det inget som sa att bredbandsbolagen var tvungna att lagra historik från sina användare. Ganska rått skrattade man åt riksdagen när det kom fram att det var hur lätt som helst att undkomma Ipred.

Men så ska de ändra på det. Nu ska de eventuellt tvingas att lagra detta i minst sex månader. Tramsigt, givetvis. Allt för att Sverige ska bli mer och mer likt en diktatur.

Om en lag innehåller så många kryphål redan från början, så borde man väl inse att den är värdelös? Tydligen inte.

Nästa steg är väl förmodligen att ta bort offentlighetsprincipen, eftersom även denna innebär ett skrattretande stort kryphål i lagen (se ipredkoll.se). Strider inte det mot grundlagen? Snart försvinner väl dessa också.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5159315.ab

"No tears from no river to take me home"

2009-05-15T17:39:00.003+02:00

Om jag någon dag ska bli döv, så måtte det bli till groteskt högljudda toner av Neurosis. Kan inte släppa vilket fantastiskt band det är! Helt otroligt! Om du mot förmodan inte förstår storheten när du lyssnar - höj volymen.

Kul episod på naturkunskapen idag: Vi skulle labba, och hålla på med svavelsyra och dylika grejor, varpå vi tvingades ha på oss labbrockar, ni vet sådana vita som den klassiska stereotypa vetenskapsmannen har på sig. Dessa var redan nerklottrade med diverse glåpord (på ryggen på den jag hade på mig stod det exempelvis "P12" och "slampa"), men vi kunde inte hålla oss från att sno en whiteboardpenna och klottra ännu mer. Fler än ett könsorgan ritades... och identiteterna som förevigats på rockarna är exempelvis Dr. Love, Dr. Adolf och Dr. Fritzl. Det blir inte mer kul än man gör det till, och helt plötsligt var inte Nk suicidalt tråkigt längre!

Har även börjat spåna på en idé till en novell eller liknande. Inte samma idé som manuset för några inlägg sedan, utan något mer... introvert och skumt. Så går det när man tänker för mycket.

"It's something unpredictable, but in the end it's right"

2009-05-14T21:35:00.002+02:00

Kan fortfarande inte släppa hur bra Green Day är. Förbannar mig själv för att min forna ignorans förbjöd mig från att erkänna detta faktum under högstadieåren. Varför i hela fridens namn inskräner man sig till en enda musikstil? Under 2007 (typ) var jag en fjantigt elitistisk tönt som enbart ville ha det så metal som möjligt. Varför? Det vet jag inte. Har bättrat mig nu, i alla fall.

"Bleeding one, bleed alone, breeding love"

2009-05-13T22:04:00.005+02:00

Ibland får man nyheter som gör en helt jävla knäckt. Verkligen helt livlös. Man tappar livslusten för en kort sekund och vill bara somna in en längre tid. Alla har vi varit där. Alla vet vi hur den känslan är. Inte särskilt angenäm.

Men så - ibland får man sådana underbara nyheter som gör att man vill stiga upp från jorden och omfamna evigheten och dess rike (se där, även jag kan vara poetisk...). En sådan nyhet nådde mig för... vad kan det ha varit, fem-sex minuter sedan? Inte ens så länge sedan. Det är så här: Neurosis - ett fantastiskt band, som definitivt tillhör den absoluta musikeliten, i synnerhet sett ur en objektiv synvinkel - ska lira på Debaser i Malmö den 29 juni! Helt underbart är det!

Vidare (som kontrast till det synnerligen intrikata Neurosis) har jag återupptäckt Green Day. "American Idiot" snurrade igår, och idag lyssnade jag igenom nya plattan "21st Century Breakdown", och vidrigt bra är båda två. Vill definitivt se dem på Forum i Köpenhamn i oktober, men varenda person jag känner som faktiskt hört Green Day hyser avsky å det brutalaste för bandet, av någon skum anledning, så vi får se hur det blir med den saken.

"I think that someone is trying to kill me..."

2009-05-12T19:14:00.003+02:00

Nej, rubriken är bara ett citat från den otroligt grymma Mastodon-låten "Blood and Thunder" från den fantastiska plattan "Leviathan" (har du inte hört, så kolla upp!). Men helt ärligt känns det som att det mesta går på tomgång nu. Lärarna öser prov och läxor över oss så här under de sista veckorna av terminen, med motiveringen att deras respektive ämne är det viktigaste i hela världen (exakt när har man i medievärlden nytta av särskilt djuplodande kunskaper rörandes Naturkunskap?).

Det var ett enormt, sadistiskt nationellt prov i Matte B idag, och det gick verkligen kasst. Hade högst troligt gått bättre om jag pluggat lite mer inför det, men var är min motivation? Inte fan tar skolan vara på det lilla man faktiskt har! Snarare våldtar de den, för att sedan våldta den igen och därefter strypmörda den. Snabbt och brutalt. Blodigt. Slafsigt. Otrevligt.

Allt färgar av sig i det övriga livet också, givetvis, och om dagarna orkar jag inte med mer än att slöa på sängen och lyssna på musik. Inte särskilt lukrativt kanske, och i längden kommer det nog inte vara så jättekul. Mastodon, Bob Dylan, Amorphis, Lamb of God och Green Day har det blivit idag.

Vi kan väl dra den enkla slutsatsen: NTI-gymnasiet är faktiskt ett skämt. Det är ingen vidare seriös skola. Spridningen av intern information som påverkar eleverna är rent ut sagt patetisk. Liksom mycket annat på skolan.

Premiär!

2009-05-11T19:54:00.003+02:00

Så, nu tänker jag publicera det filmmanus jag jobbat på i typ... två veckor. Något mer tårdrypande än vad man kanske väntat sig från undertecknad. Är dock nöjd med det.

SCEN, INT. LÄGENHET - DAG

JOAKIM sitter och dricker kaffe och läser en dagstidning vid köksbordet, och ser märkbart trött och uppgiven ut. JESSICA kommer in genom ytterdörren och de hälsar lite lojt på varandra. Jessica sätter sig mitt emot Joakim och läser en annan tidning.

Joakim

Hur var det i skolan?

Jessica

Bra. Vi ska åka på klassresa i höst, till Danmark.

JOAKIM

Jaså?

JESSICA

Mm, men vi kommer få betala typ allt själv.

JOAKIM

Har du några sparpengar till det då?

JESSICA

Neeej... men pappa, har inte du så du kan hjälpa mig?

JOAKIM

(suckar)

Nej, tyvärr. Du vet, sen det där med mamma har det blivit svårare att hålla ihop ekonomin.

JESSICA

(upprört)

Alltid är det så! Vi har aldrig några pengar till någonting, och du bara skyller på mamma!

JOAKIM

Ja, men du vet själv hur det blev.

JESSICA

(ilsket)

Men varför lät du henne försvinna?! Varför gjorde du det?!

Joakim svarar inte, utan gör istället ett konstigt ansiktsuttryck.

JESSICA

Varför gjorde du det?!

Joakim svarar inte nu heller, utan ser istället ganska konstig ut.

JESSICA

(halvt orolig)

Varför svarar du inte?

Joakim trillar nu av stolen och kollapsar, varpå Jessica skriker.

SCEN 2, INT. SJUKHUS - DAG

Joakim ligger i en sjukhussäng och ser allmänt blek och sjuk ut. Jessica sitter på en stol som står vid sängen.

JESSICA

Hur är det, pappa?

JOAKIM

(hostar)

Jag har väl sett bättre dagar.

JESSICA

Kommer du bli bra igen?

JOAKIM

De vet inte. Det är inte säkert.

En tår rullar ner för Jessicas kind, och hon kollar ner i golvet. Joakim tittar på henne.

JOAKIM

(med skör stämma)

Jag måste berätta en sak för dig.

Jessica tittar upp på sin far.

JOAKIM

Mamma... hon stack för att jag sa åt henne. Jag tvingade henne att lämna oss...

Jessica ställer sig upp.

JESSICA

(avbryter Joakim och skriker)

Va?! Menar du allvar?! Tvingade du mamma att dra?! Var det på grund av dig?!

Joakim säger inget, men ser skamsen ut.

JESSICA

Jag vill fan aldrig se dig igen!

Jessica stormar ut från rummet.

SCEN 3, INT. TERAPIRUM - DAG

Jessica sitter hos sin psykolog ANDERS och pratar.

Anders

Nå, hur är det idag då?

JESSICA

Det är väl... lite upp och ner.

anders

Jaså? Vad har nu hänt?

JESSICA

Jo, min farsa har hamnat på sjukhuset... de säger att det var en hjärnblödning, och de vet inte om han kommer att klara sig.

anders

Oj. Hur känner du för detta?

JESSICA

Jag blev skitledsen först, men sen...

Jessica tvekar.

anders

Sen vad?

JESSICA

Sen berättade han att han hade tvingat mamma att sticka... att hon försvann på grund av han.

ANDERS

Hur kände du när du fick reda på detta?

JESSICA

Jag blev skitsur! Jag skällde ut honom och drog!

ANDERS

Oj...

JESSICA

Jag blev bara så jävla... förbannad!

ANDERS

Det förstår jag. Hur känns det att ha reagerat så här häftigt?

JESSICA

Det känns... konstigt. Jag känner mig nästan som jag gjorde för ett år sedan.

ANDERS

Inte så nere, hoppas jag?

JESSICA

Jag vet inte... nästan.

ANDERS

Oj... det låter inte bra.

Jessica tittar på Anders med en blick som om han just påpekat att jorden är rund.

JESSICA

Men jag vill ändå inte... jag vill inte att han försvinner.

ANDERS

Jag förstår.

JESSICA

Jag vet inte om jag kan förlåta honom. Han körde ut mamma!

SCEN 4, INT. SJUKHUSET - DAG

Joakim ligger i sjukhussängen och ser uppgiven och ledsen ut. Två läkare, en man och en kvinna kommer in i rummet.

Läkare 1 (kvinnan)

Joakim, vi har tyvärr tråkiga nyheter.

Joakim svarar inte, men sväljer häftigt.

LÄKARE 1 (KVINNAN)

Din hjärnblödning var väldigt kraftig, och...

JOAKIM

(med svag stämma)

Hur lång tid har jag?

Läkarna tittar uppgivet på Joakim som får svårt att hålla tillbaka gråten.

SCEN 5, INT. LÄGENHET, FLICKRUM - DAG

Jessica och hennes kompis LINA sitter hemma hos en tredje kompis, ANNA. Jessica sitter med en tidning, medan Lina har en dator framför sig och Anna sitter med en mobil.

JESSICA

Fan alltså... jag vet inte vad jag ska göra.

Lina

Jag hade nog fan lackat jag med, om farsan kastat ut morsan.

JESSICA

Jo men... jag vet inte om pappa kommer klara sig. De sa att de inte var säkra.

LINA

Vaddå, kommer din farsa att dö?

JESSICA

Jag vet ju inte! De var inte säkra när jag var där.

LINA

Men gå dit igen då. De kanske vet nu.

JESSICA

Vaddå, ska jag bara gå dit och ta reda om han ska dö eller inte?

ANNA

Mm, för om han ska dö kanske du borde förlåta honom.

JESSICA

Jag vet inte om jag kan.

LINA

Du saknar din mamma, va??

Jessica nickar. De tre sitter tysta en stund.

ANNA

Jag tror att du borde förlåta honom. Om din mamma redan stuckit och din farsa också kommer försvinna... du kommer nog inte må särskilt bra om du inte...

JESSICA

Vaddå, tror du jag mår bra nu?!

ANNA

Nej, men...

JESSICA

Jag vet ju inte ens om han kommer överleva eller inte.

LINA

Anna har nog rätt. Han är ju ändå din farsa.

ANNA

Mm, precis. Innerst inne älskar du honom.

Jessica nickar.

SCEN 6, EXT. BUSSHÅLLPLATS - DAG

Jessica sitter på en busshållplats, när hennes mobiltelefon ringer. Det är Joakim.

JOAKIM

Jessica, jag... jag vet inte vad jag ska säga. Jag kommer inte vara kvar här länge till...

JESSICA

Vaddå, ska de släppa hem dig?

JOAKIM

(med darrande röst)

Nej, jag... jag har inte mycket tid kvar. Jag kommer dö.

JESSICA

Men pappa...

Jessica är också på väg att börja gråta.

JOAKIM

Om du bara kan förlåta mig...

Jessica tappar hämmingarna, och är nästan på väg att gråta, men samtidigt märkbart arg och upprörd.

JESSICA

Pappa, jag vet inte om jag kan! Jag vet inte om jag vill! Du bara... vet du hur jävla mycket jag saknar henne?!

Det blir tyst i luren en liten stund.

JOAKIM

Men... du vet vad hon gjorde. Du vet hur det kunde blivit om hon stannat.

Jessica försöker säga något, men hejdar sig och lägger på luren istället. Hon har tårar i ögonen.

SCEN 7, EXT. PARK/GATOR - DAG

Jessica är ute och går. Först går hon på en smutsig, skum gata, och är märkbart ledsen och upprörd. Hon traskar vidare mot trevligare miljöer, och till slut går hon igenom en vacker park, och stannar till. Hon tittar ner i marken, och ler. Hon kollar upp mot himmelen.

SCEN 8, INT. SJUKHUSET - DAG

Joakim ligger i sin sjukhussäng med tårar i ögonen. Jessica kommer in, även hon med tårar i ögonen, dock med ett leende på läpparna.

JESSICA

Hej pappa.

JOAKIM

(glatt överraskad)

Hej.

JESSICA

Pappa.. hur är det?

JOAKIM

(ler)

Det blev bättre nu.

JESSICA

Pappa, jag vill inte att du försvinner.

De tittar på varandra, utan att säga något mer. Det är tyst en stund.

JOAKIM

Du... jag ville inte att mamma skulle ge sig av.

Jessica tittar på Joakim, halvt misstänksamt.

JOAKIM

Men hon... hon gjorde en del grejer som... inte var bra för någon. Hon blev värre och värre. Jag kunde inte låta det pågå längre. Det var för dig jag gjorde det, jag ville inte att du skulle ta efter det.

JESSICA

Pappa, det är okej. Jag trodde inte det var så illa, för det verkade inte så. Jag har förstått. Jag förstår dig, pappa.

Joakim ler, och tar Jessicas hand. Han blundar, och somnar in. Jessica lämnar sedan rummet, medan läkare och sjuksköterskor strömmar in i rummet.

SCEN 9, EXT. UTANFÖR SJUKHUSET - DAG

Jessica går ut från sjukhuset, kollar upp mot himmelen och ler. Därefter går hon iväg.

"Oh, mama... can this really be the end?"

2009-05-09T19:25:00.006+02:00

För att spinna vidare på förra inlägget lite grann så är Bob Dylan fortfarande herr Gud himself. Har fått bli en delad Dylan/Cash-dag idag (Johnny Cash är också sjukt bäst). Här spelas bara bra grejor, ser ni... alla fem American Recordings-plattor har plöjts igenom idag, och jag kan helt enkelt dra slutsatsen att den sista (A Hundred Highways) är bäst. Dock är alla omänskligt bra och tidlös musikhistoria. Har ni inte hört dem så saknar ni en viktig del av ert musikaliska jag.

Fick nyligen ett Myspace-meddelande från Palle i det otroligt underskattade bandet Fuelhead också, och han gav mig de underbara nyheterna att de kommer att lägga upp en ny låt på deras Myspace på tisdag, som kommer heta "Watching You". Ser fram emot att få höra den, eftersom Fuelhead helt enkelt är ett av Sveriges bästa rockband i dagsläget. Om än inte direkt det mest aktiva, men men...

Vidare kan berättas att jag förmodligen kommer lägga upp mitt omtalade filmmanus här på bloggen snart. Förmodligen på typ måndag eller tisdag. Är jäkligt nöjd med det. så det förtjänar att läsas!

"And there's something happening but you don't know what it is..."

2009-05-07T19:10:00.003+02:00

Do you, mr. Jones?

Jag tycker att någon ska ge Bob Dylan ett nobelpris. Helt osannolikt vilka låtar den mannen har komponerat! Ballad of a Thin Man, Like A Rolling Stone, All Along the Watchtower, One More Cup of Coffee, Heart of Mine...

Har fått bli en Bob Dylan-dag idag. Om inte hans låtar funnits på Spotify hade jag inte klarat av att genomföra alla ändringar i mitt manus som läraren tvingade mig göra. Tack gode gud för skivor som Love and Theft och Modern Times!

Nobelpris. Nu!

"Beautiful the axe that flies at me"

2009-05-06T15:01:00.005+02:00

Kan ju helt kort konstatera att gårdagens Woven Hand-spelning var helt otroligt mäktig och fantastiskt bra. Mycket känns svårt att klä i ord, men jag ska ändå göra ett tappert försök.

Förbandet denna afton hette Isobel & November och lirade typ... 16 Horsepower, fast mer rock. De gjorde för all del en bra spelning, och allra ballast var att stirra sig blind på trummisens miner och hans märkliga rytmik som låtarna för det mesta bygger på. Sista låten lät därtill nästan postrockig (!), vilket väl inte var vad man väntat sig. Kanske postrock skulle låta så här om Johnny Cash skulle skrivit den?

(min mobilkamera är så jävla bäst!)

Sen drogs ridån för, men efter en stund öppnades den, och där satt David Eugene Edwards med en mandolin i handen, på scenen som var dränkt i blått ljus. Han gör en kort handrörelse mot publiken innan han ensam börjar spela kvällens första Woven Hand-låt. Det låter fantastiskt bra.

David ser för det mesta ut till att befinna sig i en helt annan värld, där det enda som existerar är hans musik och de känslorna den framkallar. Han är kvällens huvudperson, inget snack om saken.

De flesta låtarna är svåra att uppfatta, och Woven Hand live är till stor del väldigt annorlunda Woven Hand på skiva. Nu är det tyngre, hårdare, brutalare, men samtidigt vackrare. Så vackert att jag nästan står och lipar där på Mejeriet i Lund. Helt jävla otroligt bra är det.

David Eugene Edwards är ett musikaliskt geni, helt enkelt. Han må framstå som en ganska excentrisk snubbe, men hans röst är otvivelaktigt fantastisk. Jag kan bara konstatera att den är spelningen placerar sig bland de absolut bästa spelningarna jag någonsin sett.

Wayfaring Stranger

2009-05-04T18:00:00.003+02:00

Imorgon är det så dags att se David Eugene Edwards och hans Woven Hand på Mejeriet i Lund, och givetvis ska det bli grymt kul! Ganska annorlunda gentemot de konserter jag brukar gå på, men men...

Det är ju så att herr Edwards är extremt kristen, och att hans band således gör extremt kristen musik (han kallade rentav sitt förra band 16 Horsepower för "kyrkmusik", när resten av världen är rörande överens om att det är altcountry). Inte så att Edwards sitter och sjunger "Praise Jesus!" i varje låt, men ändå. Givetvis skriker den lilla elitistiska black metaldiggaren inom mig "ge fan i sån där töntig gud-musik!", men den stackarn har jag förtryckt ett bra tag nu, och han är lätt att ignorera.

För i mitt tycke spelar det ingen roll om vad för tro bandet har. Så länge musiken är bra, så räcker det, och i Woven Hands fall handlar det om extraordinärt bra musik. Det ska bli skitbra, ska ni se. Levererar nog en rapport om konserten i övermorgon. Den vill ni inte missa, va?

Divinations

2009-05-03T12:41:00.001+02:00

Måste snacka lite om Mastodon, faktiskt. Detta fantastiska band. Urflippad så det förslår, flummigt, spejsat, knepigt, svårtillgängligt... utan att tappa tråden eller bli tråkigt att lyssna på! Därtill har bandet lyckats nå hyfsade (med dagens mått mätt) kommersiella framgångar, vilket visar att världen kanske inte är bortom räddning ändå.

I skrivande stund snurrar senaste skivan, "Crack the Skye", som jag precis fått i födelsedagspresent. Deras skummaste skiva hittills, helt klart. Inget för den svagsinte. Men för den som vill vidga sina vyer är få band bättre än Mastodon.

Hoppas innerligt att Arvikafestivalen kan boka Mastodon så att de kan lira den 2e juli på festivalen. De är nämligen lediga då! Bokade min biljett igår, eftersom jag inte vill missa Nine Inch Nails. Så - det är bara att hoppas på fler sevärda band än NIN, Bullet och The Sounds!

Snart dags...

2009-05-02T14:54:00.002+02:00

Imorgon är det slutligen dags. Då tingar man 18, och är således myndig. Undrar hur pass stor skillnad det faktiskt kommer att göra... Jag kan köpa cigarretter, men jag röker inte, så det gör ingen skillnad. Jag kan köpa folköl på Konsum, men allvarlig talat - hur jävla god är en 2,8? Jag kan komma in på i princip alla konserter som anordnas, men å andra sidan brukar de flesta konserter jag vill gå på inte ha 18-årsgräns, så det hade gått ändå. Jag kan tatuera mig bäst jag vill, men det lär jag inte ha råd med på åtskilliga år. Jag kan likaledes pierca mig, men det vill jag verkligen inte. Så - vad för jävla skillnad kommer det att göra?!

Å andra sidan kommer det väl att innebära större frihet. Vill jag in på ett 18årsevenemang så kommer jag att komma in där, utan att behöva fibba med att mejla arrangören och fråga om det är ok att komma in om farsan hänger med, eller liknande. Om jag mot förmodan faktiskt skulle ha råd med en tatuering så kan jag göra det. Så - det kommer visst göra skillnad!

Snart kommer släkten hit för den sedvanliga födelsedags"festen" som morsan och farsan envisas med varje år. Tja, helt astråkig är den väl ändå inte.

Soon to be dead, sa Dismember. Nej, Soon to be 18, säger jag.

George Orwell - "2009"

2009-05-01T15:39:00.004+02:00

Nej, så heter den inte riktigt. Men den titeln hade inte varit lika historiskt inkorrekt som "1984" är. För vi lever faktiskt i ett förstummande diktaturiskt storebrorssamhälle numera. FRA, Ipred, överdriven övervakning... det är förmodligen bara början.
Sverige gjorde fel i att rösta blått i valet 2006. "Det skulle vara bra för Sverige", resonerade min mattelärare på högstadiet, när en klasskamrat frågade vad hon tänkte röstade på, och hon svarade att hon inte var säker, men att det skulle bli på ett av allianspartierna. Undrar om hon tänker likadant nu.

Jag väljer att citera Benjamin Franklin angående denna fråga:
"De som är beredda att ge upp väsentliga friheter för att få lite temporär säkerhet förtjänar varken frihet eller säkerhet".

Undrar om führer Reinfeldt hört det citatet?

Nu är det på gång!

2009-04-29T21:21:00.003+02:00

Idén till filmmanuset är påkommen, och manuset påbörjat! Grundupplägget lyckades jag improvisera fram på cirka två och en halv minut, och jag tycker faktiskt att idén är ganska bra. Utgick lite hastigt ifrån en kort text jag kladdade ner häromdagen som fick titeln "Ett hål i jorden". Det kommer troligen att bli titeln på manuset också.

Jag gillar faktiskt min idé så pass mycket att jag troligen kommer jobba vidare med den efter att hela filmprojektet är avslutat. Nu är det givetvis ingalunda sagt att min idé kommer att filmas, men oavsett vilket kommer jag förmodligen att göra en berättelse, typ en novell, av den. Jag gillar min idé helt enkelt!

Ni undrar vad idén är? Låt säga att den utgår ifrån premissen "Livet är skört och ömtåligt. Var rädd om det". Vidare detaljer dyker förmodligen upp vid ett senare tillfälle.

Ett hål i jorden, månne?

2009-04-27T21:31:00.003+02:00

Ska komma på en manusidé till Rörlig Bild B till på onsdag, och jag har verkligen inte en vettig idé i skallen! Inte som går att ordna till en film på 4-10 minuter som är genomförbar av en 2:a årets medieklass. Verkligen inte! Har förvisso en del grejor jag plitat ner på papper, men det är för abstrakt för att det ska kunna bli spelfilm av det. Abstrakt poesi, där har vi något. Borde kanske ägna mig åt det lite mer. Kanske... det är onekligen ganska intressanta grejer man skriver ner när man tar sig för att skriva något åt det hållet.

I form...?

2009-04-26T13:54:00.003+02:00

Jag måste komma i form, har jag bestämt mig för. Eller, åtminstone tänka lite mer på hälsan. Tänker inte sluta med onyttiga livsnödvändigheter såsom kaffe, glass, öl, godis, hamburgare, pizza och allehanda övrig skräpmat. Verkligen inte. Däremot tänker jag på några andra små detaljer som jag tror kan göra stor skillnad.

Exempelvis: Den klassiska tallriksmodellen är ungefär 2/5 grönsaker, 2/5 pasta, potatis, ris e.d., och 1/5 kött. Well, min nya tallriksmodell som jag ska försöka tillämpa så ofta som möjligt är (ungefär) 3/7 grönsaker, 3/7 kött och 1/7 pasta, potatis, ris e.d. Helt enkelt för att pasta, potatis och det andra mest agerar utfyllnad. Onödig utfyllnad. Kött och grönsaker innehåller mer vettigt.

Mer motion! Har precis varit ute och joggat (något som jag gjorde nästan dagligen på högstadiet), och ska försöka hålla det vid liv nu. Har gjort några försök tidigare, men det har inte gått. Men nu jävlar - nu ska det gå!

Ska också försöka börja äta frukost igen. Man behöver inte vara geni för att se sambandet: När jag gick på högstadiet åt jag frukost varje dag, och det i kombination med all motion gjorde att jag var vid prima hälsa. När jag började gymnasiet avstannade motionen och jag slutade äta frukost. Då var jag inte i lika god form längre. Och det är slut med det!

Beslutsamheten är större än någonsin, så nu jävlar gäller det!

"Jag är inte jävig" - i helvete heller!

2009-04-23T18:44:00.003+02:00

Corruption strikes again! Återigen tappar jag lite mer tro på Sverige och dess rättssystem. Domaren som dömde Pirate Bay-snubbarna till 30 miljoner i böter och ett års fängelse är medlem i Svenska Föreningen för Upphovsrätt, där även Antipiratbyråns führer Henrik Pontén återfinns i medlemslistorna.

Ska man skratta eller gråta? Sannolikt det sistnämnda. Den här rättegången var avgjord på förhand. Det finns ingen juridisk rättvisa när det gäller de högaktuella rättstvisterna längre, det handlar bara om den med det största kapitalet.

Lägg för fan ner pajasriket som heter Sverige.

(artikel)

Reach for the Sky

2009-04-22T20:50:00.002+02:00

"Now I'm gooooooooone"... har värsta Social Distortion-perioden nu, och man får väl bara hålla med om att Mike Ness är ett geni. Känner mig lite tvär över att jag inte lär kunna åka på West Coast Riot och spana in deras första Sverigespelning på... vad är det, typ 10 år?

Har upptäckt att The Sounds är ett förjävla bra band också. Skumt att man missat det så länge. Blir till att spana in dem på Arvikafestivalen i sommar, dit man ska åka för att se sista Sverigespelningen med ett av världens fyra-fem bästa band - Nine Inch Nails!

Fyra-fem någonting... tror den listan skulle se ut så här:
1. Motörhead
2. Slayer
3. Creedence Clearwater Revival
4. Nine Inch Nails
5. ...kanske AC/DC. Eller Iron Maiden. Eller Deftones. Eller Slipknot. Eller... ja, jag vet inte.

Helt meningslös lista, jag vet.

Snart dags för Woven Hand att inta Mejeriet i Lund. Kommer bli grymt att se überkristne David Eugene Edwards IRL. Om han/de inte lirar "Oil on Panel" blir jag dock lite sur.

Och så är man snart 18! Jävlar i min gata vad livet kommer bli lättare efter det...

Dödsstraff

2009-04-18T14:42:00.004+02:00

Jag är för dödsstraff. Kanske låter det inhumant eller känslokallt, men personligen anser jag att massmördare, våldtäktsmän, pedofiler och annat avskum inte har rätt att leva i den här världen. Ge dem en enkelbiljett hos färjekarlen istället.

Läste i Metro häromdagen att ett gäng gubbar som gång på gång gruppvåldtagit en tolvårig flicka skulle dömas till mellan 4 och 1o år i fängelse. Vafan? 4 år?! Det är ett alldeles för jäkla milt straff. Läste också att åtalet mot en annan våldtäktsman blivit nerlagt. Trots att flickan han våldtagit tog sitt liv pga. att gubbjäveln inte kunde hålla kuken i styr! För i helvete, minsta straffet för den token skulle ha varit livstids fängelse. Och då menar jag verkligen livstid, inte 10 år och benådning efter typ 7. Men egentligen tycker jag att gubbfan ska avrättas.

Sverige är inget annat än ett jävla skämt. Rättsväsendet är ett skämt. Demokratin är ett skämt. Rättvisan är ett skämt. Det allra värsta är att detta är bara ett axplock av alla hemska beslut rättsväsendet tagit. Lägg ner Sverige!

Ingenting någonsin

2009-04-17T18:21:00.005+02:00

Så kom det. Slaget vi alla väntat på. Den ödesdigra knäcken på vårt före detta demokratiska samhälle. Piratebay-snubbarna åker i fängelse i ett år och får böter - 30 miljoner spänn!

Det här bevisar en sak - samhället är på väg åt ett "1984"-liknande resultat. Ipred och FRA är förmodligen bara början på lagar som makthavarna kommer att använda för att övervaka oss medborgare och inskränka vår integritet.

Jag har alltid varit kluven till fildelning. Å ena sidan tycker jag att man bör köpa skivor och stödja sina favoritartister, för betalt ska de ha. Å andra sidan är det förmodligen det bästa sättet någonsin att upptäcka ny musik på, och personligen köper jag alla skivor jag laddat ner som jag sedan finner köpvärda. Resten sparar jag givetvis inte. Så - vad är problemet?

Jag vet att inte alla gör som jag. Men ändå.

Piratebay-domen visar att en variabel som demokrati inte har någon som helst påverkan på dagens rättsväsende. Det som dominerar är pengar. Pengar som de vanliga medborgarna inte har, men som de "viktiga" personerna har. Löjligt.

Jag vill fan inte bo i Sverige längre. Så snart jag gått ut gymnasiet - I'm outta here.

I'll move to Rockferry...

2009-04-13T14:07:00.004+02:00

Duffy heter min nya favoritartist. Köpte deluxe-versionen av hennes debutplatta "Rockferry" idag, och helt ärligt - fyfan vad den är bra! Titelspåret, "Syrup & Honey", "Warwick Avenue", "Distant Dreamer"... inte en enda dålig låt! Kan dock undra varför "Rain on Your Parade" (bästa låten!) inte platsade på originalplattan, utan förpassades till bonusskivan på deluxe-utgåvan...

Det är värt att betona att Duffy inte är ännu en Britney Spears, Christina Aguilera eller vad de nu heter. Duffy har talang, och en personlig röst. Hon skriver låtarna själv (ofta tillsammans med andra, dock), och även om musiken för all del är kommersiellt gångbar, så är den inte kommersiellt anpassad.

Duffy har mer gemensamt med legender som Aretha Franklin och Dusty Springfield, snarare än talanglösa skivbolagspåhitt. Hon sjunger soul, inte hitlistepop. Tror att problemet ligger i att tramsartister som Amy Diamond (hon går för fan inte ens att skratta åt längre!) och Britney Spears förstört branschen för unga, talangfulla sångerskor. Alla sådana som dyker upp avfärdas av puristerna. Skandal!

Köp skivan. Duffy rules.

Åsikter

2009-04-10T21:24:00.004+02:00

Tänkte bara printa ner några av mina åsikter inom en del heta potatisar:

-Jag är för dödsstraff. Jag tycker överlag att de flesta brottslingar får för milda straff. Livstid borde innebära just livstid, och inte 10 år eller vad det nu är.

-Jag tycker att feminister tenderar att vara småsinta, trångsynta ignoranter som saknar uppfattning om vad som är viktigt här i livet. Givetvis tycker jag att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, men att demonstrera för att Herr Gåman ska bytas ut mot Fru Gåman? Skaffa ett liv...

-Kött är viktigt för mig att äta. Vill du vara vegetarian, så visst, kör hårt. Det har jag inget emot. Tvinga bara inte på någon din uppfattning om att kött är mord, utan stå för ditt eget val och försök inte ändra andra människor.

-Det finns en tydlig könsuppdelning här i världen. Klänning är ett kvinnoplagg! Att klä sin stackars 5-åring i klänning bara för att är löjligt.

-Jag tycker att invandringen är ett problem i Sverige. Därmed inte sagt att jag är rasist, eller vill ha ut alla invandrare ur landet, men en snabb blick på statistiken visar att Sveriges invandrarpolitik är ett skämt.

-Hela diskussionen om vad som är "politiskt korrekt" är det mest skrattretande som finns. Du förstår vad jag menar.

-Visst är det bra att vara miljövänlig, men det går för långt. Skulle inte förvåna mig om vi är tillbaka i stenåldern om 50 år om vi fortsätter i den här takten.

-Det här med att hänga ut rökare har gått på tok för jävla långt. Det är inte hälsosamt att röka, jag vet (nej, jag röker inte), men det liknar nästan judeförföljelse det som rökare utsätts för! Förbjudet att röka där, förbjudet att röka här, überhöjd tobaksskatt med mera... vill du röka och ta livet av dig, så varsågod. Men om du inte vill röka, så låt bara bli. Ägna inte livet åt att försöka ändra ungefär hälften av jordens befolkning.

In the Name of Tragedy

2009-04-08T20:48:00.003+02:00

Minst sagt!

Det är som så här att den 2 juli är planen att det ska bli en endagsvisit på Arvikafestivalen för att se Nine Inch Nails, vilket är über! Men samma dag ska Dillinger Escape Plan, världens bästa liveband, spela på Debaser i Malmö, stans coolaste konsertställe, och är inte det ångest så vet jag inte vad som är...

Att vara en hängiven konsertbesökare gör minst sagt ont ibland...

Snedvridet

2009-04-07T19:06:00.006+02:00

Politik tråkar ut mig, allt som oftast. Dock har jag på senare tid börjat läsa lite på de olika partiernas hemsidor, och även om jag inte vill säga att jag blivit intresserad av politik, så får jag medge att jag börjat tänka en del.

Vad som slog mig är att att ett visst partis idéer inte alls är så korkade, inskränkta och fördomsfulla som många har för sig. Jag menar givetvis Sverigedemokraterna. Nazistparti säger de flesta. Sd ger faktiskt svar på tal på de flesta anklagelserna på deras hemsida, och av alla skriverier jag tagit del av hittills att döma, så kan jag dra slutsatsen att Sd är det enda partiet som tycks stå för någon form av förändring. Och förändring är livsnödvändigt i dagens samhälle, anser jag.

En detalj fångade min uppmärksamhet på Sd:s hemsida:

"För att undvika att epidemiska farsoter som HIV och tuberkulos sprids i vårt land skall även obligatoriska tester för dessa sjukdomar lämnas av den som söker asyl eller uppehållstillstånd."

Detta är en mycket bra idé, tycker jag. Det finns trots allt en internationell målsättning att hejda spridningen av exempelvis HIV. Varje land borde börja med att ta ansvar för sig självt, och alltså arbeta efter att göra sitt hemland i det närmsta fritt från denna sjukdom. En bra början är att hindra fler smittade från att sprida vidare viruset i landet, och därefter kan man börja arbetet inifrån.

Det är bara en av överraskande många bra idéer Sd verkar ha. Jag vill verkligen inte kalla mig Sverigedemokrat, för det är jag inte, men öppna ögonen och inse att de har rätt idéer för att rädda Sverige från det fördärv vi onekligen förs mot i nuläget.