Onsdag: Inleder med Bonafide, som jag tyckt illa om tidigare, men den här eftermiddagen svängde de ganska rejält. Mycket bra spelning, som var allra roligast i sista låten där Pontus Snibb traskade ut i publikhavet och faktiskt ut från spelstället och solade. Respekt!
En spelning med Bullet brukar vara ett säkert recept på framgång, så även denna gång. Överraskande nog slängde de in en fartfylld och superb instrumentallåt som övergick i "Speeding in the Night" någonstans mitt i setet. Jag saknade "The Rebels Return", annars finns verkligen inget att klaga på.
Därefter stötte jag och polaren på Hell Hofer ute i Folkets Park, och givetvis var det upplagt för en fanbild:
Gosse vad jag älskar Bullet!
Kvällens sista konsert för vår del var Dead By April, vars debutplatta är redigt bra, men vad jag förstått på snart sagt alla som sett dem live, så ska de vara usla på scen. Helt fel! Killarna var bra på att röja, och de var samspelta, tajta och engagerade. Finns inte mycket mer att begära egentligen. Trist dock med allt förinspelat tjafs: det måste inte låta som på skiva hela tiden! Och vokalisten Jimmie Strimell, som är en bra frontman, lämnade scenen alldeles för ofta när han inte sjöng.
Kul detalj: efter sista låten innan extranumret "Losing You" (vad annars?) drev gitarristen Johan Olsson med extranummer-grejen med att säga "Okej, gott folk. Nu ska vi gå ut bakom scenen och låtsas som att vi inte ska spela något mer, men det ska vi ju. Då ska ni skrika så mycket att vi måste komma tillbaka. Okej?". Svinkul!
(kuriosa: följande "kändisar" sågs ute bland civilsterna: Håkan Nyberg, trummis i Nationalteatern, Mats Nilsson, sångare i Rag-And-Bone, Orvar Säfström, samtliga medlemmar i Crazy Lixx i samlad tropp samt givetvis Hell Hofer)
Torsdag då, då var det upplagt för en skojig avslutning på festivalen för min del med The Sounds och Thåström. Förstnämnda gjorde bra ifrån sig, mycket bättre än den småsega spelning de gjorde på årets Arvikafestival, även om jag saknade "Hit Me!" bland låtarna.
Efteråt blev det vildsvinskebab (satans halsbränna den tog med sig!) och Thåström. Och Pimme var sjukligt bra! Killen har personlighet, karisma och röst så det räcker och blir över för ett dussin efterapare. I låtar som "Alla vill till himlen", "Kärlek är för dom", "Kort biografi med litet testamente" och inledande "Släpp aldrig in dom" var allting på topp, och helheten med ljusshow och scenbygge påminde mig om Nine Inch Nails spelning på Arvikafestivalen i somras. Så fantastiskt var det inte, men banne mig inte långt ifrån...
Sammanfattningsvis var årets Malmöfestival överraskande angenäm historia. Avsaknaden av unika bokningar gjorde inget när de bokade hette grejer som Bullet och Thåström. Om vi kör en liten enkel betygsättning:
Calaisa: 9/10
Anna Ternheim: 7/10
Bob Hund: 7,5/10
Bonafide: 6,5/10
Bullet: 9/10
Dead By April: 6/10
The Sounds: 8/10
Thåström: 9/10
Sådär någonting.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar