"...and it's a rock'n'roll damnation"

Det finns få musikstilar här i världen som jag verkligen avskyr. En av de är techno, trance, rave och liknande synonymer. En annan är deathcore. Låt mig förklara det sistnämnda: vem behöver egentligen en genre som enbart står för generiska, likaljudande band med löjliga namn och trångsynta, ignoranta och rentav korkade fans?

Deathcore är kort och gott uttjatade, redan använda dödsmetallriff med krystade breakdowns uppstoppade i... ja, ni vet var. På sätt och vis är det ganska korkat att ge dessa band en egen kategorisering, eftersom det verkligen inte är något nytt och annorlunda de sysslar med, men å andra sidan är det bra att avskilja dem från death metal-genren.

För dödsmetall är helt enkelt simpel och bra musik, typ AC/DC fast råare (tack Nicke Andersson för den beskrivningen!). Förvisso finns det band som Cryptopsy, Nile och Behemoth som sysslar med vidareutveckling och progression av genren, men det är fullt naturligt att en stil successivt tas längre och längre.

Där är deathcore raka motsatsen. Den är inte framåtskridande. Inte ens bakåtsträvande. Den står helt enkelt stilla! Det enda som sker är absurt söndernötande av E-strängen, lite sprattlande vid dubbelkaggarna, ett "breakdown" och en massa skrikande utan botten och resonans, som får de insnöade fansen att tjata om inhale och exhale och liknande irrelevant tjafs. Allt förklätt i en toktriggad och lufttät ljudbild.

Man kan likna deathcore-band vid en slags motsats till "Kejsarens Nya Kläder". Kläderna finns där, och är tjusiga så det förslår, men det finns ingen kejsare i dem. Precis så är deathcore. Det låter mycket och det fungerar utmärkt att mosha till, men finns det någon mening med musiken? Någon tanke? Något djup? Ens musik att lyssna på? Knappast.

Förhoppningsvis dör trenden ut lika snabbt som den dök upp.