Slipknot 13/11

Vi kan väl börja från början. Samma torsdag som Slipknot invaderar Köpenhamn är jag ledig, och planerar således att sova till kl 12 för att inte slösa onödiga krafter som kan behövas i moshpiten senare under kvällen. Det blir dock aldrig som man tänkt sig. Runt klockan 7:50 börjar ”Concubine” av Converge tjuta från min mobiltelefon, och likt jag gör varje morgon studsar jag upp ur sängen i tron att jag bara glömt stänga av alarmet inför just denna morgon. Men det visar sig att det är Max som ringer, och eftersom ingen normalt funtad människa har en fungerande gärna så pass tidigt på morgonen klickar jag naturligtvis på ”upptaget”. Jag inser vad jag gjort och går och lägger mig igen. Ganska exakt samtidigt som jag lagt mig till rätta ringer det igen, och den här gången svarar jag. Max undrar hur dags jag ska infinna mig på Svågertorp för att ta Öresundståget.

Jag lyckas dock somna om efter samtalet, och stiger upp runt klockan 10:20 när jag hör syrran komma hem och smälla igen ytterdörren. Det följs upp med en enorm frukost som äts framför sista avsnittet i första säsongen av ”Scrubs”. Därefter gör jag vad jag vet att jag måste göra; skolarbete. Jag ligger nämligen en smula efter, men med en spellista om cirka 50 Slipknot-låtar lyckas jag ta mig igenom tre stycken svenskläxor, en psykologiläxa och dessutom plugga till idrottsprovet nästa vecka utan att ta livet av mig. Att plugga till de annalkande matteproven och multimediaproven struntar jag i medvetet, eftersom jag är äckligt nöjd med min väldigt lukrativa förmiddag.

Senare under kvällen sätter jag mig i bilen tillsammans med farsan och styr kosan mot Svågertorp med Machine Heads senaste mästerverk ”The Blackening” i spelaren. Efter att ha tryckt våra biljetter konstaterar vi att det är för kallt att vänta på tåget utomhus och ställer oss istället i den pinsamma ursäkt till byggnad där Pölsemannen håller till. Efter en stund dyker Max upp tillsammans med Matilda, sin fjälla. Ytterligare en stund senare dyker Robin upp i sin Slipknot-uniform. Gänget börjar mötas upp. Strax innan vi går ner till spåret för att invänta tåget plingar min mobil av ett SMS från Linus som lyder något i stil med ”Vi sitter vid plats 166”. Linus och hans följe tar nämligen tåget från avgångsplatsen, nämligen Malmö C.

På något vis lyckas vi dock missa varandra på tåget. Jag leder sällskapet och kollar hela tiden på vilka platsnummer jag går förbi. Vid ett tillfälle är sista numret i en vagn runt 160, och när vi sedan går över till nästa vagn, så är första numret där 180! Det låter ologiskt, jag vet, men jag är bergsäker på att det var så.

I alla fall så hittar våra respektive sällskap varandra när vi hoppar av på Köpenhamn H. Max uppmanar oss dessutom att hålla utkik efter ”någon som liknar Jesus”, varpå jag replikerar ”jag är ju här”. Killen ifråga liknar enligt min åsikt inte Jesus. Men i alla fall så har Linus och hans ursprungliga sällskap stött på ytterligare ett sällskap med åtminstone två herrar i 30–40-årsåldern som har noll koll på hur man tar sig till KB-hallen. Det dröjer dock inte länge förrän de försvinner åt bussarna, medan vi slutligen lyckas hitta varifrån S-tågen (Köpenhamns icke-underjordiska svar på tunnelbana) går ifrån. Vi missar det tåg vi planerat att ta med cirka en till två minuter, varpå ett annat tåg som vi kunnat ta dyker upp, men på grund av osäkerhet låter vi det passera. Efter 10-15 minuter kommer dock ett tåg som vi kan ta. Och se, vi tar det också.

Därefter väntar en 800 meter lång promenad mot KB-Hallen från stationen. Killen som liknar Jesus (ledsen, men jag uppfattade aldrig ditt namn) säger vid ett tillfälle ”Är det bara jag som tycker det är konstigt att allt svartklätt folk går åt andra hållet?” varpå större delen av sällskapet infinner sig i tvivel om att vi är på väg åt rätt håll. Men efter en liten stund skymtar i KB-Hallens otroligt fula byggnad runt hörnet. (Under denna promenad lyckas undertecknad göra en väldigt trovärdig Charlie Chaplin-imitation genom att helt oavsiktligt gå in i en korkat placerad lyktstolpe. Hur fan det gick till minns jag inte)

Kön ser redan från början osympatisk ut, och när vi går runt det hörn den sträcker sig runt blir vi smått uppgivna. För vi går och går och går och kön tar aldrig slut. Åtminstone känns det som det. Men till slut lyckas vi hitta slutet till kön, och vi ger upp om att hinna in i tid ens till Machine Head, förband nummer två. Tack vare musikmobiler och bra låtar som ”Wait and Bleed”, ”Sulfur” och ”Davidian” blir dock inte lika olidligt som fruktat.

Jag hinner dock inte komma inom dörren till foajén innan jag blir heligt förbannad. På snart sagt alla pelare finns det stora gula lappar uppsmällda. ”Machine Head aflyst pga. sjukdom” står det. Halva poängen med att bege sig hit försvinner helt utan förvarning, och när jag genom högljudda svordomar uttrycker mitt missnöje drar jag på mig farsans irritation.

Därefter blir det merchandiseförsäljaren. Tack vare mina armbågar behöver jag inte stå i kö särskilt länge för att behöva pröjsa hutlösa 250 dk (dvs. ca 330 svenska) för en i och för sig vidrigt snygg turnétröja. Efter att jackan hängts av i garderoben och mitt nyförvärv till klädeskåpet tagits på ovanpå min Motörhead-tröja spanar vi in Children of Bodom, som hunnit avverka 2-3 låtar när vi börjar kolla. Tur är väl det, för så dåliga som de är hade jag inte stått ut mer än nödvändigt. Ungefär en halvtimme spelar de, och det är sannerligen inga roliga 30 minuter att kasta bort sitt liv på.

Efter att finnarna äntligen lämnat scenen beslutar sig jag, Robin, Linus, Niklas, Mattias, Claes, Martin och Fredrik att försöka trycka oss så långt fram som möjligt, eller i alla fall fram till där moshpiten förutsätts vara. Farsan står kvar lite längre bak, och Max, Matilda och Jesus-killen är sedan en stund tillbaka försvunna. Väntan på att de ska ställa om scenen blir dock oväntat lång, och som om inte det vore nog har de mage nog att spela urusel pausmusik, i stil med disco och 80-talspop (!), som sänker stämningen. Men vi roar oss i alla fall med att skrika efter Britney Spears och sjunga på gamla klassiska pojkbandshits (Backstreet Boys ”Show Me the Meaning of Being Lonely” är jävligt rolig vid rätt tillfälle, som detta).

Efter ett tag strömmar AC/DC’s ”For Those About to Rock (We Salute You)” ut ur PA:t, och därefter släcks taklamporna, varpå den Baltiskan-minnande idrotts/konsertsalen fylls med jubel. En nerkortad version av den underbart suggestiva 15-minutaren ”Iowa” (titelspåret från Slipknots bästa platta) får agera intro, och snart släpps ridån ner, och på scen står det nio maskerade män, redo att ge järnet och ösa skiten ur varenda en av de drygt 3000 som infinner sig denna afton. James Root börjar snart spela introt till ”Surfacing” och snart är hela publikhavet en enorm moshpit.

”The Blister Exists” och ”Get This” följer, och redan vid det här laget är undertecknad genomsvettig och urlakad på grund av den tämligen brutala moshen som är i princip omöjlig att undvika. Jag ger dock mitt bästa under efterföljande ”Before I Forget” också, men under ”Liberate” och ”Disasterpiece” tar jag det gradvis lugnare. Tur då att nästa låt är kvällens softaste, senaste singeln ”Dead Memories”, en låt som jag älskar i studioformat. Moshen är i det närmsta obefintlig under de knappa fem minuter som denna låt spelas. Tyvärr funkar den inte riktigt live, och jag gäspar både en och två gånger när den spelas.

”Psychosocial” funkar dock bättre. Moshandet börjar ta form igen, men undertecknad håller sig till att sjunga med den här gången. Under ”The Heretic Anthem” kan jag inte hålla mig längre, trots att jag fortfarande knappt kan andas. Jag inser dock snart att det var en dålig idé att börja röja igen, och slutar nästan omedelbart. Den läskiga ”Prosthetics” är dock en ganska långsam låt som tillåter i alla fall undertecknad att vila upp sig. ”Spit it Out” följer, och nu börjar jag återhämta mig och kastar mig ut i moshandet igen. Låtens höjdpunkt är dock givetvis breaket mitt i låten, som förlängs live, varvid alla i publiken sätter sig ner på golvet och studsar upp igen när sångare Corey Taylor skriker ”jump da fuck up!” (en lysande porträttering av detta finns på ”Disasterpieces”-dvd:n).

Under ”Duality” blir det allsång och hoppande, och under denna låt böljar en moshpit precis bredvid mig som jag börjar överutnyttja. Snart inser jag att jag är ensam om att kasta mig in i folket vid sidan på denna plats, och övergår snart till headbangande. Men efter ett tag får jag sällskap av bland annat Linus, som vid ett tillfälle knuffar iväg mig, när jag är oförberedd, med en sådan kraft att jag tappar fotfästet och landar på knäna efter en mindre luftfärd.

Det var dock inte sista gången som Linus skadade mig. ”Only One” är sista låten innan det blir extranummer, det börjar bra med brutal mosh och dylikt. Jag börjar headbanga tillsammans med två punkare, och Linus känner sig då utstött (antar jag) och klänger på mig så att min vänstersko åker av, varpå jag upptäcker att min stortå blöder. Jaja.

Första extranumret är ”People=shit”, och när den inleds inbillar jag mig att jag är utvilad nog att börja mosha igen, vilket är en grov felberäkning, eftersom konditionen sviker mig lagom tills det att första versen inleds. Istället blir det headbanging, och under sista låten ”(sic)” försöker jag inte ens att röja nämnvärt.

Det som händer efter att konserten är slut är inte tillräckligt kul för att ni, stackars bloggläsare, ska få det berättat för er. Istället avslutar jag med att placera denna konsert på årets hittills tre bästa konserter (de övriga två är Dillinger Escape Plan 28/2 på KB och Ministry 4/6 på Vega).